Torbjörn Tännsjö resonerar i sin artikel ”Ingen katastrof med ett samhälle utan funktionshindrade” på sitt vanliga kyliga sätt om huruvida samhället bör innehålla människor med olika funktionshinder eller ej. Exemplen är döva och personer med Downs syndrom. Han säger om ett samhälle där man lägger valet i föräldrarnas händer genom fri tillgång till fosterdiagnostik: ”Det är inte omöjligt att väldigt få barn med Downs syndrom kommer att födas, om det blir lätt att diagnosticera detta anlag och föräldrar ges ett fritt val. Är det ett svårt problem?” Det är naturligt att dra slutsatsen att resonemanget kan vidgas till en rad funktionshinder. När man bearbetar frågan filosofiskt handlar det ju inte heller om just de nämnda funktionshindren, utan principiellt om varje tänkbart funktionshinder. Ytterst blir det en fråga om definitioner och avvägningar.

Med en alltmer avancerad medicinsk analysapparat ökar också möjligheten till en specificerad meny. Vill jag ha ett barn som har anlag för övervikt? Vill jag ha ett barn med potentiellt den eller den funktionsnedsättningen? Vill jag verkligen ha ett barn med en genetisk kod som kunde arta sig på icke önskvärt sätt? Dessutom är det kulturellt betingat vad vi vill ha eller ej: frågan om aborter av flickor endast för att de är flickor har nyligen uppmärksammats. Kanske man skulle kunna resonera rationellt också kring detta. Passar det vår familj med en flicka till? En blond?

Idag vet vi inte exakt hur morgondagens frågor kommer att lyda. Just därför måste vi idag bestämma oss för hur vi ser på människovärdet. I morgon kan det vara för sent.

Alla moraliska val bottnar i någon slags ideologi, så också Tännsjös. Tännsjö bekänner sig till hedonismen och refererar till Bentham. Bentham börjar sin berömda Introduction to the Principles of Morals and Legislation med orden: “Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain, and pleasure. It is for them alone to point out what we ought to do, as well as to determine what we shall do”. Det intressanta i Benthams yttrande är att människosläktet lyder under två auktoriteter som styr deras liv, nämligen smärta och njutning. I grova drag tycks Tännsjö resonera utifrån denna måttstock. Han har satt den svenska befolkningen under dessa herrar, och Tännsjö åtnjuter dessutom förtroendet att sitta i Socialstyrelsens råd för etiska frågor som besvarar etiska frågeställningar från kommuner och verksamheter på det sociala området. Hur han tänker påverkar framtidens Sverige.

Men hur lämplig är hedonismen som värderingssystem? Vad som upplevs som smärta respektive njutning är ju ytterst subjektivt och beroende på vem som bedömer. Och drar man hedonismen till sin konsekvens blir det ju total moralisk anarki. Visst, det kan sägas, som jag tror Tännsjö skulle göra, att man får styras av njutningskriteriet så länge det inte inkräktar på andra människors intressen. Men då kommer nästa fråga: vem är en människa? Om man ska följa förslagen från de två forskare, Alberto Giubilini och Francesca Minerva, vars idéer om abort efter födseln livligt diskuterats på senare tid, så är varken fostret eller det nyfödda barnet en människa med rätt att leva (http://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411.full). De är endast ”potentiella personer”, som enligt dem inte ännu har rätt att leva. En sådan är bara en individ som är kapabel ”att till sin egen existens knyta vissa åtminstone grundläggande värden så att förlusten av dessa innebär en förlust för henne”.

Filosofer är bara människor som har gjort vissa val. Observera att eutanasifilosoferna här, endast utifrån sitt eget personbegrepp, argumenterar för synnerligen radikala åtgärder, nämligen avlivandet av barn. På samma sätt argumenterar Tännsjö utifrån ett av honom valt överordnat begreppspar smärta och njutning. Vi är trots detta i filosofernas händer och min observation efter att ha talat med människor med stort ansvar inom medicinen är att man ropar efter verktyg för att kunna fatta rimliga moraliska val. Om Tännsjö eller doktorerna Giubilini och Minerva är verktygsmakarna tror jag vi kan hamna i ett samhälle som ingen av oss ville ha. Kanske inte ens Tännsjö.

Sann mänsklighet är ju inte strävan efter egen njutning eller en tillvaro som är egocentrerad. Våra förebilder och hjältar är sådana som tog risker eller offrade sig för att hjälpa den andre. Rosa Parks, den afro-amerikanska kvinna som 1 dec 1955 vägrade lämna sin plats på bussen till en vit och så satte igång bussbojkotten som faktiskt kom att ändra USA:s historia. Den lilla gruppen upprorsmän bakom 20 juli-attentatet 1944, som visste att de utsatte sig själva för inte bara potentiella dödsstraff utan en ännu grymmare död. Eller de många anonyma som riskerade liv och lem för att gömma en judisk pojke eller flicka undan antisemitismens bödlar.

Och när Tännsjö tillåts resonera utifrån sin tro och dess livsstil, hedonismen, måste andra tillåtas göra detsamma. Filosofen är på intet sätt värdeneutral, och Tännsjö är ju också ärlig och bekänner sig till denna sin ideologi.

Den enda vägen att hantera alla de svåra frågor som vi redan möter och kommer att möta med en alltmer avancerad medicinsk teknik är att utgå från vissa absoluter. På människorättsområdet är människovärdet uttryckt i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna artikel 1: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Här är inte platsen att ge sig in i denna tankes genealogi, dvs. huruvida detta är grundat i judisk-kristen människosyn eller ej; jag söker inte strid med ateister som delar tron på ett absolut människovärde.

Men en judisk-kristen människosyn innebär att precis varje människa äger ett absolut och okränkbart värde, ofödd, född eller nyfödd, perfekt eller defekt (det är vi alla), med visst mått av förståndsgåvor eller ett lägre mått av sådana, eller en person som forskarna ovan inte skulle klassificera som ’person’ – oavsett kön, etnicitet, hälsotillstånd, ras eller vilken annan kategori en lång grym historia av utsortering av människor har velat använda.

Jag är väl medveten om att det finns etiska dilemman som är mycket svåra att hantera och det är därför vi har etiker. Det handlar om ytterst svåra val. Man kan fråga sig om det inte är att tillfoga föräldrar stor smärta att lägga liv och död i deras händer som Tännsjö föreslår. Men en fungerande etik utgår från grundläggande värden. För Tännsjö är det egots lycka eller smärta. För en judisk-kristen människosyn är det att varje människa är unikt skapad till Guds avbild. I ett öppet samhälle är båda synsätten lika legitima. Men valet mellan dem får stora konsekvenser.

Min egen forskning handlar om hur teologer använde sig av sina spetsfundigheter för att legitimera avhumaniseringen av judar i Nazityskland. Fina professorer bakom fina skrivbord använde väl slipade, men omänskliga, argument för att flytta råmärkena för vad som är mänskligt och vad som inte är det.

Den nya tidens präster är de som samhället bett skapa ett värdesystem som passar vår kultur, där njutning, ett gott liv, individuellt självförverkligande, skönhet och behag står i centrum. Tack och lov tror jag ändå människor i gemen kommer att se att det nu gått för långt. Att våra vänner med Downs syndrom är värdefulla med sin omedelbarhet och ofta livsglädje.

Att min vän som suttit i rullstol ett långt liv med sin humor kan bli den som räddar min dag där jag inte ser mycket ljusning. Och att mångfalden av människor med olika förutsättningar, gåvor, lyten och uttryck, kultur och karaktär är självklara och dyrbara i ett samhälle där varje människa har ett okränkbart värde.