När biskop Bonnier tappade kräklan

Kräklan, alltså biskopens nuförtiden så konstfulla stav, är en symbol för herdens uppgift att vaka över jorden. På herdestaven fanns en krok att fånga ett lamm i och med andra änden kunde man klippa till ett rovdjur. Den klassiska uppgiften för en biskop är att bevara och bevaka att läran upprätthålls, och hålla efter rovdjuren. Det ligger i rollen episkopos, ”tillsyningsman”, och då gäller det församlingens lära och liv.

Därför blir man förvånad när en biskop bildligt talat tappar eller till och med lägger ner hederstaven och istället pekar med hela handen åt fel håll, mot religionsrelativism, som i debattartikeln i Dagen 18 mars 2016. Om Svenska kyrkan hade haft ett läromedvetande skulle man ha förehållit biskopen att han med sådana uttalanden hade brutit mot prästlöftena.

Åke Bonnier, biskop Skara stift

Åke Bonnier, biskop Skara stift

Relativiserar Bibeln

Det första är att han relativiserar det Bibeln säger om Jesus Kristus:

Det är naturligtvis lätt att citera bibelord som talar om att Jesus är ”vägen, sanningen och livet” och som fortsätter med påståendet att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Att en biskop ifrågasätter giltigheten i ett centralt bibliskt uttalande om Jesus är tragiskt och förkastligt. Om han och kyrkan inte ska kunna lita på vad Bibeln säger, vad ska man då tro?

Blandar tro och förnekelse

Bonnier tror att Jesus dog på ett kors och uppstod, men samtidigt att han inte är enda vägen. Det är märkligt. Just denna sammanblandning mellan sanning och förnekelse bli förvillande. Vad ska man tro på av det som biskopen säger? Han bedriver också något slags bakvänd logik. Han kan inte acceptera att frånvaron av tro på Jesus skulle innebära evigt straff och det är där han börjar sig ”logik”. Då det är svårt för kyrkan att kunna förkunna detta för alla måste det finnas en annan väg. Alltså skapar Bonnier en egen lösning och ”hjälper Gud”. Men den enda väg vi vet är den bibliska, och det är därför vi behöver mission och evangelisation. Bibeln säger:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
 

Om inte detta kan vara kompassen för kristna ledare kan de inte längre vara kristna ledare utan blir bara allmänreligiösa tjänstemän.

Bibelsynskollaps

Bonnier fortsätter med att hänvisa till bibelvetenskapen: ”Bibeln måste, menar jag, läsas i ljuset av bibelforskningen och relaterat till vårt eget sammanhang. Det gör den inte mindre helig.” Ja, men som bibelforskare måste jag hävda att Nya testamentets budskap entydigt är att ingen kommer till Fadern utom genom Sonen, Jesus Kristus, ett budskap som trots olika formuleringar i Nya testamentet är solklart. För att hävda detta kom Nya testamentets skrifter till och utan denna tro hade varken Nya testamentet behövts eller martyrerna genom historien och idag behövt dö för denna tro.

Det är inte intellektuellt hederligt att hänvisa till bibelforskningen för att underbygga Bonniers relativism. Det är istället en dogmatisk hållning, en bibelsynsfråga. Bonnier blandar förrädiskt orden från en klassisk tro om Jesu död och uppståndelse med en liberalteologisk syn på Bibeln som endast människoord. De klassiska liberalteologerna hade i alla fall varit intellektuellt konsekventa och på grund av sin förnekelse av det övernaturliga slopat uppståndelsen.  Bonnier vill både ha kvar kakan och äta upp den. Och även om Nya testamentet är klart blir budskapet på grund av Bonniers liberala bibelsyn oklart och luddigt. Om detta är vad en kyrkas högsta ledning tror är det en intellektuell kollaps och en bibelsynskollaps, särskilt i en luthersk kyrka där Skriften allena borde gälla.

Religionsrelativism

Det Bonnier uttrycker är en religionsrelativism sådan den möter oss i den s k religionsteologin. Den kan ta sig olika former, alltifrån att man tar reda på olika ståndpunkter till att man driver tanken som Bonnier att det finns en enda Gud. Bonnier:

Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.

Å ena sidan är då Gud Gud bortom alla religioner, alltså samma Gud, samtidigt som Bonnier hävdar att vi kristna ser Gud som treenig. Är Gud både treenig och icke-treenig? Att Gud är treenig är ju dessutom anstötligt för både judar och muslimer och hur kan han då vara deras Gud? Det är här Bonniers ståndpunkt är intellektuellt ohållbar. Det kan inte vara både sant och osant att Gud är treenig.

Det bedrägliga både-ock

Bonniers argument är ohållbart. En sak kan inte samtidigt finnas och inte finnas. Jesus kan inte vara både Gud och icke-Gud. Misstanken blir att Bonnier då inte egentligen menar att Gud är treenig eller att Jesus är uppstånden. Eller kanske att han är uppstånden, men bara ”i våra hjärtan”. Då närmar han sig en bultmannsk position.

Biskopen har kanske inte bokstavligen tappat kräklan, men bildligt talat. Och det värsta problemet är inte intellektuellt, även om nivån på argumentet från en av kyrkans främsta läroauktoriteter är märkligt låg – utan att människor inte får höra ett frälsande evangelium. Och då är man trots kräkla och mitra inte längre en herde utan något annat.

Please note: I reserve the right to delete comments that are offensive or off-topic.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *