Tron som en gång för alla överlämnats åt de heliga (kort version)

I början av sitt brev säger Judas: ”det är nödvändigt att skriva till er och uppmana er att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Jud 3, min översättning från grekiskan).[1] Denna tro är nödvändig att kämpa för, också i vår tid, där sekularisering och främmande tanke- och värdesystem tränger på mot församlingen. Det är en gemensam tro, för alla heliga, Kyrkans tro, dvs. den delas av var och en som är i Kristus genom tron och dopet, oavsett vilket kyrkosamfund man tillhör. Och den är en avslutad storhet: den har en gång för alla överlämnats. Judas som skriver sitt brev på 60-talet e Kr, vittnar här om en tro, en lära, en apostlarnas undervisning som för resten av historien ligger som en grund för Kristi kropp. Verbformen Judas valt för ”överlämnats, traderats” är paradotheisē som talar om en avslutad handling: den överlämnades. Detta är viktigt, för denna apostlarnas undervisning, som församlingen enligt Apg 2:42 ständigt höll fast vid har en början och ett slut och blir på så sätt normerande för all tid.

Kristi kropp, där Kristus är huvudet!

Kristi kropp, där Kristus är huvudet!

Den universella Kyrkans tro

En tydlig och klar, kortfattad formulering av tron har funnits från kristendomens absoluta början, har ”en gång för alla överlämnats åt de heliga”. Och denna tro är just en helig, apostolisk och universell tro. För att kunna tala om den universella kyrkans tro i ental måste tron vara en. Vad menar vi då med tron? Vi tänker kanske spontant att det är Bibeln. Det är sant att all kristen lära måste vara baserad endast på och helt i linje med Bibeln. Gud sa åt apostlarna: den som hör er hör mig. Och församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grundval. Det är denna de historiska tolv apostlarnas tro som är normativ för alla tider, som är relaterad till dessa och som är samlad i Bibeln.

Bibeln är alltså ensam normerande, men det är inte historiskt riktigt att säga Bibeln är ensam. De första generationerna, kanske fram till 60-talet, hade bara en Bibel, och det var Gamla testamentet och det gällde länge att detta var den främsta ”Bibeln”. Och det fungerade. Som vi ser i evangelierna läste man Gamla testamentet kristocentriskt – ett bra exempel är Matteus, som överallt såg profetior om Kristus. Tillsammans med den bibliska undervisningen formulerar apostlarna en lära, didachē, som omtalas som en av de fyra pelarna i Apostlagärningarna 2:42. Redan från början är apostlarnas lära helt nödvändig i den kristna församlingen.

Jag tror att det är både historiskt felaktigt och andligt osunt att ställa Bibeln mot läran. Vi har exempel på villoläror i både fornkyrka och nutid som är ”bibliska” och ändå inte bibliska, dvs. med bibelargument framställer de något som inte är i enlighet med summan av Guds Ord. Jehovas Vittnen kan tävla med de flesta av oss i bibelkunskap, men ändå är deras undervisning helt obiblisk. Den stämmer inte med evangeliet, stämmer inte med trons kärna.

 

Tradition under Skriftens tak

I Nya testamentet talas det flera gånger om den sunda läran, och man förstår att den sunda läran står högt på aposteln Paulus prioriteringslista. I Första Korintierbrevet talar Paulus om något som han har ”överlämnat”, som han först själv har mottagit. Termerna som han använder är judiska tekniska termer för att meddela och ta emot tradition, auktoritativ undervisning: paralambanō och paradidōmi – samma term som används i Judas 3.

Betyder detta att all tradition är jämställd? Här har Romersk-katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan och protestantismen olika synsätt. I Ortodoxa kyrkan är Bibeln en del av Traditionen, som tillsammans med trosbekännelserna och de s k ekumeniska konciliernas trossatser är det mest auktoritativa i Traditionen. I Romersk-katolska kyrkan ställs Skriften i en särställning som Guds Ord, medan Traditionen ”för detta ord vidare”. Traditionen, som i Katolska kyrkans katekes markeras med stort T har en stark ställning, man får inte ”visshet om allt i uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad”. Protestantisk syn kan variera något. Självklart har alla kristna ”tradition” i den meningen att tolkningar och beteendemönster förs vidare i de olika kyrkogemenskaperna, men man skriver inte Traditionen med stort T. Snarare kanske man är naivt omedveten om dess makt och tror att bara andra kyrkor är präglade av tradition.

Detta är ett stort område i sig och värt en egen artikel, men en sund princip i evangelisk tro är att Bibeln alltid har sista ordet, att den innehåller en komplett Uppenbarelse och att allt annat måste underordna sig. Under det taket kan sedan mycket få rum av olika Andens uttryck. Från Hillsongartad lovsång och sång i Anden till gregoriansk sång. Från Billy Graham-inspirerade väckelsemöten eller mirakelmöten till en stilla nattvardsgudstjänst.

 

I protestantisk teologi finns alltså en tydlig gräns mellan vad som är Guds Ord och senare utvecklingar. Men detta i sin tur har många tillämpningar, från en mycket strikt sådan i frikyrkliga och kalvinistiskt präglade grenar av kristenheten till sådana som är mycket öppna för olika liturgiska uttryck, t ex inom delar av svenskkyrklig tradition. För mig hjälper Wesleys s k quadriliteral. Han talar om fyra faktorer: Skriften, traditionen, erfarenheten och förnuftet, faktorer som påverkar ens tro, vare sig man vill eller inte. Men Skriften är den absoluta auktoriteten. Då tar man realistiskt hänsyn till bredden av kristen erfarenhet och kan vara generös, men det finns ett absolut rättesnöre. Då kan man vara öppen för allt som ligger i linje med Guds Ord och ändå vara trygg. Ett annat sätt att hantera sådant hade Luther, som talade om adiafora, alltså att de fanns sådant som man både kunde ha och mista och som inte var väsentligt för tron. Därför kunde han acceptera olika uttryck. Men evangeliets kärna var klar.

Med en tydlig bild: Skriften är ett tak under vilket en mångfald av kristna uttryck och  traditioner, ryms. Men det som inte ryms under taket är ur protestantisk synvinkel inte legitimt. Dvs. varje lära som inte har tydlig täckning i Guds Ord är oacceptabel. Och en lära måste ha ett solitt stöd i Nya testamentet, den kan inte bygga på ett kvarts bibelord här och ett halvt där.

 

Om Bibelns kanon

Låt mig vara tydlig om Bibelns kánon innan jag talar om den tidiga läroutvecklingen: det finns ett oskick i den teologiska debatten som går ut på att man minskar Bibelns trovärdighet genom att säga att Nya testamentet inte var kanoniserat före 367 då Athanasius påskbrev listar det innehåll vi nu har i den bibliska kanon. Det är lika fel som om ett släktträd jag ritar upp 2014 skulle betyda att släkten inte fanns förrän då, även om rötterna kan gå tillbaka till 300-talet. De tidigaste delarna av kanon beraktades som helig skrift redan på 60-talet e Kr (2 Pet 3:16) och redan kring 100 tycks man ha samlat de kanoniska skrifterna.[5] På 130–talet utsattes kanon för sin värsta frontalattack av Markion och då måste det han funnit något att attackera.

Men när man bedömde vad som var helig skrift och inte var apostlarnas lära avgörande, och denna förmedlades parallellt med berättelserna om vad Jesus sagt och gjort.

Please note: I reserve the right to delete comments that are offensive or off-topic.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *