Hinn använde formuleringen att människan är en ande som har en själ och bor i en kropp. Denna formulering används inte på Livets Ord idag och jag har aldrig hört en sådan extrem tillspetsning som Hinn använde där. Att människan skulle vara en ande är naturligtvis teologiskt felaktigt och bygger på en övertolkning av i Thess 5:23. Man kan inte utifrån detta bibelställe säga att människan är treenig och absolut inte att hon är en ande. Tvärtom, människan heter t o m Adam, jord, och är kommen av jord.

Magnus reagerar mot att jag säger mig inte ha hört en massa gnostiskt flum och det står jag fast vid. Jag har inte hört någon gnosticerande teologi förrän i lördagskvällens predikan. Om man använt nämnda formulering har man gjort det för att tydliggöra att det finns en skillnad mellan själ och ande, inre och yttre människa, själiskt och andligt. Men observera att denna dualitet inte är en platonsk eller gnostisk dualism – en sådan handlar om att kroppen och det materiella är lägre eller t o m ont. Men Paulus använder en rad olika uttryck för att tydliggöra skillnaden mellan inre och yttre människa.

Gnosticism används ofta slarvigt, men har ändå vissa grundelement: spekulativ bibelutläggning som ofta siktar in sig på väldigt esoteriska saker, t ex är Set den intressantaste personen fast vi inte vet mycket om honom. Där finns en skarp dualism mellan fysiskt och andligt så att man föraktar skapelsen, inkarnationen, Jesu fysiska korsdöd och hans och de dödas kroppsliga uppståndelse (jag kan rekommendera en mycket bra översikt över gnosticismen, Filoramo, G. A History of Gnosticism. Oxford: Basil Blackwell, 1991). Ingen av dessa tankar har i alla fall jag sett eller hört på Livets Ord eller i trosrörelseundervisning. Jag skulle vilja påstå att Livets Ord och Ulf Ekman har varit ovanligt klassiska dogmatiskt vilket man ser i boken Grunden för vår tro (publicerad under namnet Doktriner, 1993).

Christian nämner också den s k JDS-läran. Ulf Ekman har för länge sedan tydligt tagit avstånd från den och förklarar i en relativt utförlig bloggartikel. Den har så vitt jag märkt aldrig varit viktig på Livets Ord under min tid (sedan 1986) och sedan länge tar man avstånd från den. Den är obiblisk i grunden och leder till absurda konsekvenser. Kenyons teologi är spekulativ, drar konstiga slutsatser från olika ”sanningar” han stipulerar.

Benny Hinn gick emellertid längre än någon ”trospredikant” jag hört, eftersom han indirekt ifrågasatte inkarnationen: Jesu kropp kom inte från stoft, hans blod inte från Maria. Här har Benny Hinn fullständigt fel: Jesus är sann Gud och sann människa, född av Fadern före all tid, född av jungfru Maria. (Jag avstår dock från den mariologiska diskussionen som en del kommentatorer skulle vilja bedriva på denna blogg – sorry, men jag har inte så mycket att säga i frågan och har aldrig varit särskilt intresserad av mariologi).

Hinns tankar gör honom dock inte i saklig mening till någon fullfjädrad gnostiker – läs Filoramo citerad ovan och se vad en gnostiker verkligen är. Men naturligtvis är de bitar av hans teologi som diskuteras ovan ohållbara och visar också på en svaghet i den pingst-karismatiska rörelsen. Denna har till stora delar varit utbildningsföraktande och inte sett värdet av en grundlig klassisk-teologisk utbildning. Den som gått pastorskurser eller tagit en examen på Livets Ords Teologiska Seminarium skulle emellertid inte ha någon ursäkt för sådana teologiska spekulationer. Därför är klassisk, rejäl teologisk utbildning i pingst-karismatisk miljö av största vikt.

På förekommen anledning vill jag bara berätta vad denna blogg är och inte är och därmed förklara varför jag inte publicerar annat än det jag upplever som relevant:

• denna blogg är min högst privata och jag använder den för sådant som jag tycker är roligt och intressant
• därför känner jag min oförhindrad att låta bli att publicera inlägg som antingen är trista  i tonen, eller som tar upp debatter som jag inte tycker känns viktiga för mig nu. Vem som helst har ju möjlighet att ha en egen blogg och där driva sina frågor.
• denna blogg är heller inget språkrör för Livets Ord. Vill man följa bloggare för att diskutera densamma är ju ulfekman.nu utmärkt.

Hjärtligt välkomna att fortsätta läsa och att kommentera!

Anders

Benny Hinns dogmatiska klavertramp på lördagskvällen har tydligt förkastats av Ulf Ekman. Hinns uttalanden visar på en svaghet i teologisk reflektion som ibland finns i den karismatiska rörelsen, och som vi som teologer i densamma har som uppgift att söka avhjälpa. Jag tycker Ulf har varit tillräckligt klar och dessutom visat en fin kombination av läromässig vakthållning och pastoral omsorg. Enligt uppgift var Hinn villig att lyssna – man kan undra hur många ledare som har kurage och förmåga att göra en sådan korrigering av en världskändis som Hinn.

I bloggosfären finns mängder av uppgifter om Benny Hinn. Varken undertecknad eller bloggarna (inklusive Dagen med vissa ganska magsura inlägg; man tar också till ganska kraftiga brösttoner, som t ex i Håkan Arenius ledare) har några större möjligheter att verifiera eller falsifiera dessa påståenden. Jag tycker faktiskt också att man i kristna sammanhang ska avhålla sig från att befordra ryktesspridning. En antydan i ett kraftfullt medium som en blogg blir efter några citeringar lätt till en sanning. Själv uppskattar jag inte när sådant drabbar mig själv och vill inte medverka till att sådant drabbar andra. Jag och många i trosrörelsesammanhang har t ex tagit avstånd från osmakliga spekulationer i samband med de katolska pedofilskandalerna.

Vad gäller söndagskvällens helandemöte hade jag förmånen att se det hela på plats från 10–15 meters håll. Min helhetsupplevelse av kvällen var mycket positiv. Men då ska tilläggas att jag haft många år på mig att vänja mig vid en karismatisk kultur. Jag hade reagerat starkt mot Benny Hinns möte för 20 år sedan. Men det är samtidigt viktigt att konstatera att detta mycket handlar om kulturella skillnader. En person med pingstbakgrund kan nog tycka många yttringar i traditionella kyrkor är lika märkliga, men vår gemensamma uppgift i enhetens intresse är väl att hjälpa var och en sitt folk att urskilja vad som är guld i katolsk, protestantisk eller pingstkarismatisk fromhet från vad som är kulturellt trä hö och strå.

Vad hände på söndagskvällen? Ja visst: Hinn höll ett väldigt långt kollekttal där han berättade om hur hans tjänst når många människor med evangeliet. Det är ovant för många i traditionella kyrkor och i Skandinavien, men var absolut inget konstigt ur ett amerikanskt perspektiv. De gör så och jag anser inte att Hinn gick över gränsen. Det är OK att berätta vad Gud gör och att motivera människor att stödja det. Och folk bestämmer själv om de ger eller ej.

Resten av mötet var påtagligt jesuscentrerat, och Hinn ledde själv detta genom ett långt lovsångsblock. Återigen är det en kulturell fråga vad man gillar – under mitt förkarismatiska liv hade jag fått spader av dessa treackordslåtar . Idag uppskattar jag genuin tillbedjan, och tycker den kan ta sig olika uttryck, från gregorianik till gamla pingstsånger. Jag tycker det är orättvist att säga att det var Hinns show; han önskade att det skulle vara präglat av Guds närvaro, och det blev också så. Ett antal människor kom fram och vittnade om helande och en djup beröring av Guds Ande. Jag kunde i alla fall inte se att Hinn knuffade folk så de föll. Han rörde vid människor han bad för, eller föll de till golvet utan beröring. Detta skedde vid ett tillfälle med en hel grupp av 5–7 arabiska pastorer, som alla samtidigt föll under Guds kraft. Det håller inte att avfärda det som hände som någon slags fejk.

Syftet med att ta upp folket på podiet är knappast heller att showa, men att demonstrera vad Gud gjort i dessa människors liv, och det förekom flera mycket starka vittnesbörd. Det bestående intrycket var dels ett profetiskt tilltal om hur Gud vill välsigna och använda invandrade araber m fl – ett viktigt budskap detta år då vi kämpar mot att SD ska komma in i riksdagen – samt flera påtagliga helanden. Jesus Kristus fick äran för detta, vilket Hinn betonade.

Vad var då problemet under Hinns besök? När han ägnade sig åt kärnan i sin tjänst – helandetjänsten – så fungerade det utmärkt. När han ägnade sig åt teologisk spekulation fanns mycket övrigt att önska. Men Hinn framstår faktiskt varken som en bluff, en smart affärsmän eller manipulatör. Han är en smord helandeevangelist, och det är just vad han ska koncentrera sig på. Men en överväldigande del av svårigheterna man kan ha med Hinns framträdande är kulturellt betingade.

Dock: Sverige och världen behöver de andliga nådegåvor som Gud har gett, och de människor som får sina liv förvandlade genom dessa kommer att vittna om Guds godhet. Inte om att Benny Hinn gjorde under.

Redan detta att kristna manifesterar enhet på det här sättet är bra. Berit Simonsson var praktisk: tänk på var Du har Din bibel och var Di siter och ber där hemma – nu ber vi den Helige Ande komma över den platsen! Bra. Det är där det börjar.

Varför ska man då studera på Livets Ords Teologiska Seminarium? Det finns ju så många institutioner. Mitt syfte är inte att recensera de andra; mina vänner och kollegor och flera studiekamrater har liknande funktioner som jag på teologiska institutioner i Norden.

Livets Ords Teologiska Seminarium är inte den största skolan, även om vi har närmare 400 inskrivna i våra program maj 2010. Tre saker är viktiga för oss:

1. Akademiska studier av hög kvalitet – hur den är får andra bedöma, men lärarna är välutbildade och kursplanerna är Oral Roberts Universitys, vilka är ackrediterade av de officiella amerikanska ackrediteringsinstitutionerna. Seminariet har en evangelikal och karismatisk profil, vilket inte är något konstigt i ett internationellt perspektiv.

2. En miljö där man kan utveckla ett starkt andligt liv. De akademiska studierna bedrivs så att studenterna ska kunna fungera ute i samhället och världen och de får därför sätta sig in i modern teologisk diskussion. Men samtidigt är Livets Ords Teologiska Seminarium just ett seminarium, en utbildning av arbetare för församling och mission. Därför får de också möjlighet att utveckla ett eget andligt liv genom gudstjänster och själavård, samt kursen Spiritual Formation Seminar (som jag har förmånen att undervisa).

3. Praktisk träning. Livets Ords Teologiska Seminarium är baserat på Församlingen LO som är en expansiv församling med ett stort lokalt arbete från verksamhet bland hemlösa till vanlig förkunnelse och lovsång, samt ett stort internationellt arbete. Här finns rikliga tillfällen till praktik för den som så önskar.

Utöver detta är kontakten mellan studenter och lärare viktig. Student-teacher ratio ligger uppskattningsvis på 10/1 vilket är väldigt lågt. Detta ger möjlighet till rikliga kontakter – och det är ju det som är roligt!!

Pethrus var framsynt. För mer än fyrtio år sedan, 1967, var bildningsnivån i Sverige lägre. Sannolikt hade flesta medlemmar i dennes sammanhang betydligt lägre utbildning än idag. Nu får en predikant räkna med en god del akademiskt utbildade åhörare, människor som på jobbet tas på allvar som intellektuella och professionella aktörer. I en bönegrupp eller söndag förmiddag kan idag sitta ett antal högutbildade tillsammans med andra mer lägre utbildningsnivå. Detta är ett faktum, samtidigt som Guds församling inte ska ha anseende till person eller annan bakgrund.

I sitt vardagsliv är medlemmarna vana vid att resonera, ge och få skäl, reflektera och bilda sig en mogen uppfattning om saker. För att möta detta behöver pastorer gedigen och bred utbildning. Utbildning är inte allt, och en andlig ledare som inte är utbildad är att föredra framför en som under sin utbildning präglats av världslig ideologi och teologi som undergräver förtroendet för Guds Ord.

Men det bästa är förstås både-och. Det finns ingen motsättning mellan utbildning och äkta andligt liv, tvärtom. Det beror på vad man läser, och var man läser. Medeltida universitet växte fram med Kyrkan som bas och i ett universitas handlade det just om att kunna upptäcka och förstå Guds universum. Där fanns ingen principiell motsättning mellan tro och vetande; det vore ju märkligt om Gud genom tro hade skapat världen och att kunskap om densamma skulle vara farligt.

Kardinal John Henry Newman, själv en kämpande kyrkoreformator, pläderade i sin The Idea of a University för att akademisk utbildning varken skulle vara ensidigt ämnesfixerad (som den tyska och nordeuropeiska) eller endast praktisk-konfessionell. Den skulle odla ett sunt tänkande, ett öppet sinne, en förmåga att utvärdera, medvetenhet om metodfrågor, förmåga att kommunicera. Enligt Newman är kunskap ett mål i sig och inte bara praktiskt motiverad. Man kanske väntade sig detta av en ren akademiker, men inte av en andlig gestalt som Newman.

Men andlighet och akademi kan mycket väl höra ihop, även pingstkarismatisk sådan. En av amerikanskt kyrkolivs mest kända evangelister, Oral Roberts (1918–dec 2009) chockerade samtiden genom att starta ett universitet. Roberts var pionjär för helandeväckelsen och för evangelium predikat in i de amerikanska vardagsrummen genom radio och TV, i samma klass som vännen Billy Graham, vilken invigde Roberts största trosprojekt Oral Roberts University. Idén var inte bara ett predikantseminarium utan ett kristet universitet. Redan 1971 ackrediterades man officiellt av motsvarigheten till det svenska Högskoleverket. Programmen som idag genomgås av c:a 3000 studenter omfattar allt från skulptur till teologi, fysik till medicin. För ett svenskt (fri)kyrkligt och akademiskt sinne är mötet med ORU ögon- och öronbedövande, inte minst de tjugo stora, vackra byggnaderna. Här finns det som i sekularismens Europa inte får finnas: flera hundra välmeriterade akademiska lärare, tillika tusentals unga kristna människor som får sin yrkesförberedelse i en stark både andlig och akademisk miljö. Helig Ande och akademi tycks kunna samexistera. Och det amerikanska akademiska systemet har inget problem med det andliga så länge det akademiska håller hög nivå.

Enligt Olingdahl är det orealistiskt att idag starta ett kristet universitet. Om man tänker sig en institution med allt ifrån kemi till koreanska, och utbildning som sträcker sig till forskarnivå i dessa ämnen har han nog rätt. Men den kvalitet och bredd som en teologisk universitetsutbildning ger är ändå en nödvändighet i den tid vi lever i. Kanske måste det breda kristna universitetet vara både samfundsövergripande och internationellt; ”make no little plans here”, som Oral Roberts sa.

När därför väckelsebaserade samfund planerar för framtiden bör man vinnlägga sig om en gediget akademisk utbildning utan att kompromissa ifråga om bibeltro och karismatiskt liv. Det är möjligt. Sådan utbildning skulle tillföra styrka och djup till svenskt både kyrko- och samhällsliv.

Anders Gerdmar

Before presenting my understanding of the DNA of Apostolic Christianity, I will make some qualifications of the concept. As a New Testament exegete, I am well aware of the methodological problems with describing Apostolic Christianity and this will only be a brief sketch, which focuses more on the whole picture than a detailed argumentation. Neither will I discuss the modern apostolic movement, as suggested by e.g. Peter Wagner. My focus in the New Testament church and what can be called the DNA of the New Testament church, Apostolic Christianity. Typically, Pentecostal-Charismatic Christianity always has had a predilection for notions as ‘the original’, ‘apostolic’, the ‘New Testament church’ etc. However, often this goes together with the idea of a happy, primitive, non-institutional past, a preliminary stage to what later deteriorated into a church with institutions, forms; a degenerative movement from the uncomplicated and original, to the complex, and institutional. I believe this description of early Christianity is fundamentally wrong, even though it still prevails in the literature. Ideas like these resemble the thought of a degeneration into Frühkatholizismus, Early Catholicism, as suggested by the liberal theologian Ernst Troeltsch in 1912. To him Early Christianity is divided into three phases: the first is an ideal anarchism; the second is the time of the ‘Pauline paraenesis’, getting more of outward form and discipline; the third is Early Catholicism. According to Troeltsch, this was formed to meet the threats from syncretism and Gnosticism, and Early Catholicism established the quartet doctrine, ministry, sacraments and canon. Developing this idea, the influential exegete Ernst Käsemann Early Catholicism meant that the Spirit was unduly bound to outward institutions as church offices and ordination, sacraments, etc.[1] Here is not the place for any full discussion of this, but I believe with many others that this analysis is fundamentally wrong, building on an idealistic scheme with roots in German Hegelian idealism and Romanticism. However, in an unreflecting way but on different grounds, Pentecostal-Charismatic theology might have cherished similar ideas. How do we consider the quartet doctrine, ministry, sacraments and canon? What is more, the Jewish turn in exegesis of the last 40 years points to a far-reaching continuity between Bet-Jisrael and early Christianity in a range of areas. Early Christianity was more an inheritor and continuation of Second Temple Judaism than was appreciated in the Early Catholicism approach—in fact the Frühkatholizismus hypothesis equally rejected Catholicism and Judaism.

Appreciating the Jewish roots of Christianity things rejected by Käsemann and others become natural: canon, an institutionalised teaching/doctrinal authority, a structured prayer and worship life, be it in renewed ways. The Church did not cut its roots. Not outside, but inside the synagogue Jesus proclaimed the beginning of his ministry, and the early Christians saw themselves as a continuation and a prophetic fulfilment of Israel and the promises, even of the Torah. The Torah of the Lord was not to disappear, but Jesus and his new covenant ethos of love was to become the cornerstone of the whole building of the law, given to Moses, completed by Christ.

Thus, church concepts like that of Troeltsch is neither historically feasible nor spiritually competent to meet the challenges of Christianity.

Tro mig, jag processar MYCKET böcker i mitt jobb både som forskare och lärare .

Men det är sällan jag blir så imponerad  som av denna bok. Lödiga texter, underbart foto, det sistnämnda av Rickard Eriksson, som också fotograferar åt bl a hovet. Kort och gott: en riktig skatt!

Snygg site som presenterar boken, författare, fotograf och äventyret med att producera boken finner du här.