Varför inte återvända till vanliga sakargument istället. Visst – det är mindre effektfullt. Men ingen tror väl på allvar att någon av deras motparter i ledar- och kultursidesmaffian kan associeras med Breivik.

Med en alltmer avancerad medicinsk analysapparat ökar också möjligheten till en specificerad meny. Vill jag ha ett barn som har anlag för övervikt? Vill jag ha ett barn med potentiellt den eller den funktionsnedsättningen? Vill jag verkligen ha ett barn med en genetisk kod som kunde arta sig på icke önskvärt sätt? Dessutom är det kulturellt betingat vad vi vill ha eller ej: frågan om aborter av flickor endast för att de är flickor har nyligen uppmärksammats. Kanske man skulle kunna resonera rationellt också kring detta. Passar det vår familj med en flicka till? En blond?

Idag vet vi inte exakt hur morgondagens frågor kommer att lyda. Just därför måste vi idag bestämma oss för hur vi ser på människovärdet. I morgon kan det vara för sent.

Alla moraliska val bottnar i någon slags ideologi, så också Tännsjös. Tännsjö bekänner sig till hedonismen och refererar till Bentham. Bentham börjar sin berömda Introduction to the Principles of Morals and Legislation med orden: “Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain, and pleasure. It is for them alone to point out what we ought to do, as well as to determine what we shall do”. Det intressanta i Benthams yttrande är att människosläktet lyder under två auktoriteter som styr deras liv, nämligen smärta och njutning. I grova drag tycks Tännsjö resonera utifrån denna måttstock. Han har satt den svenska befolkningen under dessa herrar, och Tännsjö åtnjuter dessutom förtroendet att sitta i Socialstyrelsens råd för etiska frågor som besvarar etiska frågeställningar från kommuner och verksamheter på det sociala området. Hur han tänker påverkar framtidens Sverige.

Men hur lämplig är hedonismen som värderingssystem? Vad som upplevs som smärta respektive njutning är ju ytterst subjektivt och beroende på vem som bedömer. Och drar man hedonismen till sin konsekvens blir det ju total moralisk anarki. Visst, det kan sägas, som jag tror Tännsjö skulle göra, att man får styras av njutningskriteriet så länge det inte inkräktar på andra människors intressen. Men då kommer nästa fråga: vem är en människa? Om man ska följa förslagen från de två forskare, Alberto Giubilini och Francesca Minerva, vars idéer om abort efter födseln livligt diskuterats på senare tid, så är varken fostret eller det nyfödda barnet en människa med rätt att leva (http://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411.full). De är endast ”potentiella personer”, som enligt dem inte ännu har rätt att leva. En sådan är bara en individ som är kapabel ”att till sin egen existens knyta vissa åtminstone grundläggande värden så att förlusten av dessa innebär en förlust för henne”.

Filosofer är bara människor som har gjort vissa val. Observera att eutanasifilosoferna här, endast utifrån sitt eget personbegrepp, argumenterar för synnerligen radikala åtgärder, nämligen avlivandet av barn. På samma sätt argumenterar Tännsjö utifrån ett av honom valt överordnat begreppspar smärta och njutning. Vi är trots detta i filosofernas händer och min observation efter att ha talat med människor med stort ansvar inom medicinen är att man ropar efter verktyg för att kunna fatta rimliga moraliska val. Om Tännsjö eller doktorerna Giubilini och Minerva är verktygsmakarna tror jag vi kan hamna i ett samhälle som ingen av oss ville ha. Kanske inte ens Tännsjö.

Sann mänsklighet är ju inte strävan efter egen njutning eller en tillvaro som är egocentrerad. Våra förebilder och hjältar är sådana som tog risker eller offrade sig för att hjälpa den andre. Rosa Parks, den afro-amerikanska kvinna som 1 dec 1955 vägrade lämna sin plats på bussen till en vit och så satte igång bussbojkotten som faktiskt kom att ändra USA:s historia. Den lilla gruppen upprorsmän bakom 20 juli-attentatet 1944, som visste att de utsatte sig själva för inte bara potentiella dödsstraff utan en ännu grymmare död. Eller de många anonyma som riskerade liv och lem för att gömma en judisk pojke eller flicka undan antisemitismens bödlar.

Och när Tännsjö tillåts resonera utifrån sin tro och dess livsstil, hedonismen, måste andra tillåtas göra detsamma. Filosofen är på intet sätt värdeneutral, och Tännsjö är ju också ärlig och bekänner sig till denna sin ideologi.

Den enda vägen att hantera alla de svåra frågor som vi redan möter och kommer att möta med en alltmer avancerad medicinsk teknik är att utgå från vissa absoluter. På människorättsområdet är människovärdet uttryckt i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna artikel 1: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Här är inte platsen att ge sig in i denna tankes genealogi, dvs. huruvida detta är grundat i judisk-kristen människosyn eller ej; jag söker inte strid med ateister som delar tron på ett absolut människovärde.

Men en judisk-kristen människosyn innebär att precis varje människa äger ett absolut och okränkbart värde, ofödd, född eller nyfödd, perfekt eller defekt (det är vi alla), med visst mått av förståndsgåvor eller ett lägre mått av sådana, eller en person som forskarna ovan inte skulle klassificera som ’person’ – oavsett kön, etnicitet, hälsotillstånd, ras eller vilken annan kategori en lång grym historia av utsortering av människor har velat använda.

Jag är väl medveten om att det finns etiska dilemman som är mycket svåra att hantera och det är därför vi har etiker. Det handlar om ytterst svåra val. Man kan fråga sig om det inte är att tillfoga föräldrar stor smärta att lägga liv och död i deras händer som Tännsjö föreslår. Men en fungerande etik utgår från grundläggande värden. För Tännsjö är det egots lycka eller smärta. För en judisk-kristen människosyn är det att varje människa är unikt skapad till Guds avbild. I ett öppet samhälle är båda synsätten lika legitima. Men valet mellan dem får stora konsekvenser.

Min egen forskning handlar om hur teologer använde sig av sina spetsfundigheter för att legitimera avhumaniseringen av judar i Nazityskland. Fina professorer bakom fina skrivbord använde väl slipade, men omänskliga, argument för att flytta råmärkena för vad som är mänskligt och vad som inte är det.

Den nya tidens präster är de som samhället bett skapa ett värdesystem som passar vår kultur, där njutning, ett gott liv, individuellt självförverkligande, skönhet och behag står i centrum. Tack och lov tror jag ändå människor i gemen kommer att se att det nu gått för långt. Att våra vänner med Downs syndrom är värdefulla med sin omedelbarhet och ofta livsglädje.

Att min vän som suttit i rullstol ett långt liv med sin humor kan bli den som räddar min dag där jag inte ser mycket ljusning. Och att mångfalden av människor med olika förutsättningar, gåvor, lyten och uttryck, kultur och karaktär är självklara och dyrbara i ett samhälle där varje människa har ett okränkbart värde.

Det är lite intressant att den s k kultureliten måste hålla på med Jesus. Jesus oroar och lockar och det är bra. Lena Andersson har ju faktiskt dessutom sitt kändisskap att tacka för sin hämningslösa jesuskritik i hennes sommarprogram 2005.

Fantasilöst av DN

Det är fantasilöst av DN att Lena Andersson ska återkomma varje påskafton, eller kanske hon ber att få detta tillfälle att häckla Jesus. Om hon vågade göra sammalunda med någon annan religionsstiftare då och då skulle det ge henne större trovärdighet. Men häcklandet för ju ingen annanstans än till en trist polarisering.

”Kristen tro är dyrkan av underläget”

Lena Andersson skriver: ” Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus. Han anklagar till och med Gud (sig själv?) när stunden är inne. En religion byggd på martyrium och mental belägring, grundad i en beskyllning utslungad mot evigheten utövar förstås en enorm kraft på människans skuldbenägna psyke.”

Jesu ord på korset är fyllda av kärlek

Men Jesu sju ord på korset, så vackert återgivna i musiken, andas ju inte alls detta:

Hör här:

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Lukasevangeliet 23:34) – bön för dem som nyss har spikat grova spikar i hans kropp.

Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. (Luk. 23:43) – ett löfte till en mördare som genom att vända sig till Jesus fått nytt liv; Jesus omgav ju sig med den sortens folk.

Kvinna, där är din son.Där är din mor. (Johannesevangeliet 19:26-27) – Jesus ordnar äldreomsorgen åt sin mor och moderskärlek åt den lärjunge som stod honom närmast.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Markusevangeliet 15:34). – Jesus visar att korsdöden inte är fejk med en Clark Kent som osårbar stiger ned från korset. Korset är en verklig, brutal avrättningsplats.

Jag är törstig. (Johannesevangeliet 19:28) – Jesus visar att han är en människa som blir törstig efter att många timmar ha hängt på korset i den tunga solen.

Det är fullbordat. (Johannesevangeliet 19:30) – Jesus förklarar at det uppdrag han åtog sig i Getsemane nu är utfört.

Fader, i dina händer lämnar jag min ande. (Lukasevangeliet 23:46) – Jesus dör.

Inget av dessa ord är någon anklagelse, men var och en är antingen bara djupt mänsklig eller ett uttryck för ren kärlek och omsorg.

Martyriet är inte historia – 280 människor om dagen dog 2011

Lena Andersson fortsätter: Kristna! Börja inte tycka synd om er själva – inte ner i katakomberna! ”Det vill säga, börja inte tycka synd om er och hänvisa till förtrycket under romarna när argumenten tryter. Men en lära som är både historiskt förföljd och som har förhärligandet av martyrium och smärta liggande i trons hjuls nav, så att varje elände fungerar som bekräftelse, den går inte under bara för att trossatserna är ologiska.

I dag är de kristna inte nere i katakomberna särskilt ofta, de har repat självförtroende efter förnuftets attacker. Katakomberna befolkas nu av andra kategorier, som säkert vill söka dagsljuset men också vet att det finns fördelar med katakomblivet. Svagheten är den största styrkan. Det har Jesus lärt oss. ”

Tyvärr är martyriet på intet sätt historia. Visst är det sant att kristna inte sak tycka syn om sig i onödan. Men kristna dödas varje dag bara för att de är kristna. Det är märkligt att DN firar påsken med att håna dessa. En liberal, tolerant tidning borde leva enligt maximen: Jag håller inte med om din tro. Men jag är beredd att dö för din rätt att bevara den.

Att vara liberal kan inte bara vara att vara för vissa människors frihet. Utan allas, t o m de kristnas.

Ingen vill hänga på korset

Ingen sund människa vill hänga på korset. Det ville inte heller Jesus, men valde att göra det för att kunna befria alla människor. En dog för alla.

Ingen av de kanske 250–300 människor som dör för sin tro denna påskafton ville dö. Men gjorde det för att kärleken till Jesus var större än kärleken till livet.

Den svenska diskussionen har mycket handlat om olika juridiska och praktiska lösningar. I den statliga enmansutredningen bakom den nya ordningen lyste en rejäl teologisk och kyrkohistorisk bakgrund med sin frånvaro, en inte oväsentlig aspekt när man ska avgöra en fråga som har tydliga kopplingar till den svenska historiens oupplösliga samband med kristen tro, och i detta fall kristen äktenskapssyn. Samtidigt är en teologisk analys av de komplicerade frågorna kring äktenskap och olika samlevnadsformer förvånansvärt ovanlig.

I denna situation måste man gå tillbaka till källorna, och då avser jag de kanoniska skrifter som är rättesnöret för klassisk kristen tro och kristet liv. Först när man har en klar bild av det bibliska materialet kan man vända sig till andra källor – men en enig tradition i såväl öst som väst, inklusive den världsvida protestantismen, betraktar äktenskapet som en gudomlig ordning, även om man använder olika terminologi för att hävda detta. Frågan handlar i grunden inte heller om vilka ord man använder, om äktenskapet är ett sakrament eller inte, om hur man exakt beskriver förhållandet mellan det skapelsegivna och äktenskapets specifika kristna dimension. Det är avgörande är att fenomenet äktenskap, dvs. en gudomligt inrättad institution som är fundamental både för mänskligt liv och i Kyrkans liv, inte förflyttas till att bli en ren ordningsfråga eller en socialt och historiskt betingad praktisk lösning, utan att det behåller och stärker sin plats som den av Gud välsignade grundsten i skapelse och församling som det är, utan att man därför utesluter andra bibliskt förankrade samlevnadsformer.

Genesis1–2: en konstitutionell förening mellan två individer av motsatt kön

Urhistoriens utsagor om förhållandet mellan man och kvinna är och förblir fundamentala för varje biblisk förståelse av förhållandet mellan man och kvinna. I själva verket visar dessa texter på äktenskapet som en del av skapelsens DNA, vars strukturer är fundamentala för hela Guds skapelse, och för den i den Andre Adam återupprättade skapelsen.

Redan i presentationen av människans fundamentala relation i 1 Mos 2 beskrivs de två könens totala beroende av varandra. I vv. 22–25 berättas om kvinnans skapelse och hennes relation till mannen. Dessa två, beskrivna som varandra motsvarigheter (hebr. kenegdo, v. 20, ”såsom hans motsvarighet”), skapas, och skapelseprocessen är mer intim än någon sexuell akt: hon är ben av hans ben och kött/kropp av hans eget kött. Kvinnan är en del av mannens liv, inte en perifer ’helpmate’ bland andra, är en olycklig översättning av kenegdo, men däremot återger Septuagintas boêthos, medhjälpare. Ordet för man, ish, betyder främst individ och endast sekundärt mankön, isha kan stå i femininum och betyder då kvinnlig individ, så Luthers översättning av isha till Männin (ung. kvinnlig man) är missvisande. Kvinnan är alltså, om läsaren uppfattar nyanserna, inte en kvinnlig variant av mannen utan en mänsklig individ i femininum. Både gudsavbildligheten och könskonstitutionen beskrivs i 1 Mos 1:27: ”Och Gud skapade människan (adam, nu som ett kollektivt begrepp) till sin avbild (Septuaginta: eikôn), till Guds avbild skapade han den, (som) mankön och kvinnokön skapade han dem”. Orden bakom översättningen manskön och kvinnokön är zachar u neqevah som betyder just detta. Vad som sägs är att människan, som är Guds ikon, är av två kön, manligt och kvinnligt. Här finns ingen som helst rangordning, mannen och kvinnan är båda Guds avbild, och i v. 28 överlämnas auktoriteten över och ansvaret för skapelsen till människan, man och kvinna. Dels är detta en viktig markering mot diskriminering av någotdera könet, dels utesluter Guds skapelse av människan i två olika kön en könskonstruktivism; varje cell i kroppen som har en cellkärna – det är alla utom de röda blodkropparna – har en X- eller Y-kromosom. Könsidentiteten börjar på cellnivå. Gud har från början konstruerat man och kvinna med en skomplementaritet som de behöver för att gemensamt bruka och bevara skapelsen. V. 28 börjar: ”och han välsignade dem”: äktenskapet är inte bara en biologiskt eller socialt nödvändig ordning, den är välsignad av Gud och denna välsignelse för med sig fruktsamhet, expansion och auktoritet.

Kroppsligheten är påtaglig i 1 Mos 2:22–25, men den fysiska föreningen föregås av en relationsmässig överlåtelse. Kvinnan blir till av mannens ben och kött, basar, de är nu båda av samma kött, och v. 24 säger i vad som verkar som en logisk kullerbytta (man hade väntat sig att kvinnan skulle förordnas att lämna sin far och mor): ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och fästa sig vid sin kvinna och de ska bli till en kropp/ett kött”. Ordet davaq, ”fästa sig vid”, används dels för när något objekt ’klistras’ mot ett annat, men i denna kontext är det ett annat vanligt bruk av ordet som avses: känslomässig överlåtelse, lojalitet och trohet. Denna kan gälla människor (Rut till Noomi, Rut 1:14; Juda män till David, 2 Sam 20:2) och Gud, och ordet får ännu högre valör när det används för att Israel ska hålla sig till Herren i både affektion och lojalitet (Deut 10:20; 11:22; 30:20; Jos. 22:5; 23:8). I 2:24 handlar det om en övergång från mannens familj, med dess i främreorientalisk kultur totala lojalitet med och anknytning till fadern och modern. Nu ska han ersätta denna med en ny överlåtelse, nu till en feminin individ. 2:24 beskriver en livsavgörande övergång som innebär att denna lojalitet flyttas över från mannens familj till kvinnan.

Det är alltså olyckligt att reducera det som beskrivs här till sexualitet – en naturlig konsekvens av den relationella överlåtelsen är ”så skall de bli till ett kött, en kropp”, en formulering som självklart refererar till den sexuella föreningen, där detta verkligen sker. Men vi ska akta oss för att lägga senare filter på kroppens roll: basar, som är ordet för kropp, betecknar också liv, och man kan i hebreisk antropologi inte dissekera kroppen och skilja den från det vi kallar ande, själ, personlighet, sinne, som t ex den platonska människosynen gör. Manlig och kvinnlig individ blir till en kropp, i någon mening till en varelse, dels relationsmässigt, dels sexuellt, men också i vidaste mening när det gäller att dela levt med varandra. Texten är tillkommen i en kultur där flergenerationsfamiljen var en absolut livsbetingelse, inte minst för det materiella livet. Detta textsammanhang talar alltså om den fundamentala struktur i skapelsen som ingen kan förneka: föreningen mellan man och kvinna är genetiskt, fysiskt, historiskt och relationsmässigt den mest grundläggande i mänskligt liv, tätt följd av relationen mellan mor och barn, far och barn. Att det finns andra samlevnadsformer, som är välsignade av Gud, är en annan sak: äktenskapet är fortfarande en grundsten i Guds skapelseordning. Inte heller är det ett gudomligt krav att ha barn eller att barnlösa familjer skulle vara mindre värda. Tvärtom ser Skriften stora möjligheter i att kunna föda andliga barn (Gal 4:27).

Här används inte ordet äktenskap och det vore anakronistiskt att söka efter just det. Men utan tvekan handlar det om en konstitutionell förening mellan två individer av motsatt kön i en relation som omfattar både hela personligheten och det materiella livet, en förening som beskrivs i termer av lojalitet, trohet och överlåtelse, och där den fysiska föreningen till en kropp, ett liv, fullbordar relationen och utgör slutpunkten på berättelsen om människans skapelse.

Äktenskapet är en grundläggande struktur genom hela Gamla testamentet. Genom Pentateuken och resten av Gamla testamentet kallas äktenskapet beríth, ”förbund”, ”kontrakt”. Ords 2:17 talar om hustrun som ”glömmer det gudomliga förbundet/kontraktet” (hebr: hennes Guds förbund; grek: det gudomliga förbundet), dvs. att förbundet/kontraktet, tydligt syftande på äktenskapet, är gudomligt. Malaki är mycket tydlig: ”Herren var vittne till förbundet mellan dig och din ungdoms hustru, mot vilken du varit trolös, fastän hon är din partner (hebr: chabar; grek: koinônos) och förbundshustru”. Liknande äktenskapstexter är legio och används som en viktig analogi till troheten mellan Gud och Israel, t ex i Hes 16 eller 4 Mos 5:14, där makens legitima svartsjuka är en bild för Guds. Underbara skildringar av äktenskap finns både i Pentateuken, Rut och Höga Visan.

Sammantaget finns i Gamla testamentet ett massivt stöd för äktenskap som den konstitutionella och av Gud skapade och inrättade föreningen mellan en man och en kvinna.

Äktenskapet i Nya testamentets judiska tillkomstmiljö

I de synoptiska evangelierna talar Jesus endast om äktenskapet i samband med frågor kring skilsmässa. Detta betyder inte att man kan ogiltigförklara vad han säger i dessa sammanhang som irrelevanta för hans syn på äktenskapet, tvärtom, just i dessa sammanhang uttrycker han klart vad äktenskapet är.

För Jesus och apostlarna och deras omvärld var äktenskap en självklarhet, noggrant reglerat, förhandlat och sedan etablerat genom vigselakten. Man kan inte förstå Nya testamentet utan att förstå den tankevärld som genomsyrar det. De första kristna uppfattade sig inte som något helt annat än Israel, utan som det Israel som funnit sin Messias, som upplevt Andens utgjutande och det Nya förbundets förändrande kraft i funktion. Att därför studera äktenskapet isolerat från Israel är inte möjligt. Tvärtom användes ofta i Gamla testamentet äktenskapet som en bild för att tydliggöra Guds relation till Israel i förhållande och motsättningen till andra kulter, vilka betraktades som avgudakulter och som ofta var förknippade med en kultisk sexualitet som var helt främmande för de som ville vara trogna mot JHWH. Äktenskapet var en självklar ordning i Israel – vilket är uppenbart för den som läser Gamla testamentet och den intertestamentala litteraturen – och i den judiska samhälle där Jesus och apostlarna växer upp. Om någon kände till sederna kring trolovning och äktenskapet, borde det varit Jesus, vars liv tidigt präglades av att hans adoptivfar Josef inte bröt trolovningen, utan lät den gå till äktenskap. Vigsel, chuppah, var en självklarhet i Israel, kallad så för att brudparet avgav sina löften under ett särskilt tält i huset, chuppah, som symboliserade parets nya hem. Vigseln var en högtidlig gudstjänst som krävde närvaron av tio män, precis som vid formandet av en synagoga, och heta diskussioner om hur vigseln skulle gå till från tiden före och under apostolisk tid visar att den var en institution. Bl a vände sig Rabbi Akiba emot att man skulle sjunga Höga Visan vid vigslarna, vilket visar att det var en utbredd sed att göra så. Både vigseln och festen efter var viktiga; det visar ju också Jesus genom undret i Kana, där hans härlighet svepte in över firandet och gjorde det till historiens mest ihågkomna bröllop.

Först efter denna ceremoni flyttade bruden hem till sin makes hem. Motivet finns ju i evangelierna, t ex i Matt 25, när jungfrurna väntar på att just detta ska äga rum. Filon av Alexandria (d. c:a 40 e Kr) och tidig rabbinsk litteratur berättar att man skrev kontrakt som noggrant stipulerade de ekonomiska villkoren vid makens frånfälle eller vid skilsmässa. Flera år kunde också gå mellan trolovning och äktenskap, bl a just för att man skulle klara av de ekonomiska förpliktelser som var förknippade med äktenskapet. Man förväntade sig också att det första samlaget skulle ske efter vigseln, och det omgärdades av sådana seder som förekom och förekommer i vissa kulturer i Mellanöstern än idag, och som också ofta fördes vidare in i den kristna kyrkan, där det handlar om att säkerställa hustruns jungfrulighet. Att trolovningsbarn var legitima innebar inte att sex under trolovningstiden var det, även om det förekom.

De lagar i Torah som reglerar äktenskap och sexualitet betraktades som självklara i Jesu och apostlarnas omvärld, lagar om äktenskap, äktenskapsbrott, incest, homosexualitet, tidelag som återfinns i 3 Mos 20:10–21 och det finns ingen anledning att tro att Jesus och apostlarna skulle ha andra tankar. Tvärtom säger Jesus i Matt 5:18 att ”inte ett horn [de små ornamenten på de hebreiska bokstäverna] skall förgås” innan de eskatologiska händelserna sker. När Jesus reviderar budet om äktenskapsbrott gör han det inte i liberaliserande riktning, utan tvärtom: han skärper vad äktenskap innebär och visar ytterst begränsade möjligheter till äktenskapsskillnad.

Sammanfattningsvis måste man räkna med att Jesus och apostlarna delar den syn på äktenskapet och samlevnad som Torah och den omgivande kulturen hade, utom då de skärpte reglerna. Detta är en nödvändig bakgrund till Jesu uttryckliga uttalanden om äktenskapet.

Jesus om äktenskapet

I Matt 19:4–6 (par Markus 10:2–3) besvarar Jesus en fråga om skilsmässa från fariséer och i samband med detta utlägger Jesus de texter som vi studerat i 1 Mosebok:

Han svarade: Har ni inte läst att han som skapade dem från begynnelsen gjorde dem till mankön och kvinnokön” [1 Mos 1:27]. Och han sade ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två ska bli till ett kött. Därför är de inte längre två utan ett kött. Det som Gud sammanfogade må människan inte åtskilja.”

Jesus gör flera viktiga ställningstaganden här. För det första hänvisar han till skapelsen och visar därmed att äktenskapet inte bara är ett mänskligt påfund utan utgår ur Skaparens hand, något som var tydligt redan i 1 Mos 1–2. Det är dålig skapelseteologi att spela ut äktenskapet som kyrklig ordning mot äktenskapet som en ordning i skapelsen och samhället; svag skapelseteologi tillhör de pietistiska grundproblemen – jag ska återkomma till det nedan. Guds ordningar som är nedlagda i skapelsen är nödvändiga för att hans skapelse ska fungera och en teologi som inte kan hantera det mänskliga, här en av de mest grundläggande dimensionerna av mänskligt liv, väljer själv att marginaliseras. Jesus hänvisar till skapelsen som ett argument när han förklarar vad äktenskapet är och det bör kristen teologi fortsätta göra.

För det andra lyfter han in äktenskapet i det nya förbundets sfär genom sin utläggning av 1 Mos 1:27 och 2:24: äktenskapet är inte en samlevnadsform som var intressant en gång för länge sedan, men som i det nya förbundet har ersatts av nya former. Inte heller indikerar Jesus att frågor om sex och samlevnad är oväsentliga i den nya messianska tid som han proklamerat (Mark 1:14–15). Tvärtom. När han börjar utveckla det nya förbundets undervisning i Matt 5–7, har två av sex av de s k antiteserna (”ni har hört att det är sagt till de gamle, men jag säger er”) direkt med äktenskap och sex att göra – detta sagt med tanke på dem som anser att ”teologi under bältet” är något oväsentligt. Inte alls: när hela världen talar om och fokuserar på sex och samlevnad måste församlingen både visa hur Gud har reglerat dessa saker i sitt Ord och hur ett kristet äktenskap kan vara den plats där makarna upplever djup sexuell tillfredsställelse i en livslång relation av trohet och ömsesidig respekt. Jesus bekräftar här att den ordning Gud lagt in i skapelsens DNA också äger full giltighet i Kristus.

För det tredje betonar Jesus den verkliga förening mellan makarna som sker i äktenskapet: han betonar att de är två som blir ett kött genom att upprepa det, och den andra gången lägga till: ”Därför är de inte längre två utan ett kött” (Mark 10:8, min kursiv). Tror man att Jesus menar ”är” när han säger ”är” – viktigt t ex i nattvardens sammanhang – så tror man att en ’övernaturlig’ förening sker mellan makarna. Det är inte lägre endast fråga om två separata individer; deras liv är sammansmälta till en enhet som övergår det mänskliga förståndet, och som är något mer än en fysisk eller social förening. Detta pekar också mot det som Paulus talar om i Ef 5:31–32: den äktenskapliga föreningen som något hemlighetsfullt.

För det fjärde säger Jesus: ”Det som Gud sammanfogade må inte människan åtskilja.” Här säger Jesus i klara och otvetydiga ord att Gud har sammanfogat man och hustru. Att därför hävda att äktenskapet inte är instiftat av Gud är inte hållbart. Det är alltså inte en präst som sammanfogar man och kvinna i äktenskapet, det är Gud och det gäller inte bara de äktenskap som sker i en kyrkobyggnad. Äktenskapet är en del av Guds skapelseordning, en grundcell som bygger skapelsekroppen. Som jag ska återkomma till kan man därför inte fånga äktenskapets betydelse bara genom att titta på det utifrån ett strikt kristet perspektiv; i äktenskapet verkar både Skaparen, Återlösaren och Heliggöraren. Och den förening som Gud här åstadkommit får människor inte åtskilja; här går jag inte in på skilsmässofrågan – det finns uppenbarligen några få lägen där skilsmässa är befogad enligt Jesus. Men poängen i denna artikel är att äktenskapet inte är en mänsklig institution utan en gudomlig, att det är monogamt och livslångt. Senare i diskussionen om skilsmässa hänvisar Jesus återigen till hur det var i begynnelsen, skapelseordningen, som något normativt, Matt 19:8.

Som sagt man inte avfärda Jesu undervisning om äktenskapet med hänvisning till att hans var finns i samband med frågor om skilsmässa; också undervisningen om baksidan av äktenskapet, skilsmässa, stöder att äktenskapet är en gudomlig institution – också baksidan av en person ger ju en viss, om än inte komplett, bild av personen. Talet om äktenskapets oupplöslighet eller i alla fall extrema svårupplöslighet bekräftar att den äkta föreningen mellan man och kvinna är något övernaturligt som människan inte förfogar över. I sin samtid ville Jesus skydda kvinnor från att utsättas för skilsmässa av egoistiska män, som ville utnyttja denna möjlighet i lagen.

Sammanfattningsvis bekräftar Jesus skapelseordningen för äktenskapet för den messianska tiden och fastställer att föreningen mellan man och kvinna inte är mänsklig utan gudomlig.

Paulus om äktenskapet som platsen för sexualiteten

Varje pastor blir tvungen att hantera frågor kring äktenskap och omgifte och det gäller också Paulus, som ledde både egenbyggda och andra församlingar. Hans undervisning kring äktenskap finns främst i 1 Korintier- och Efesierbreven.

I 1 Kor finns den utförligaste undervisningen i kapitel 7, med bakgrund i 5 och 6. I det femte kapitlet handlar det bl a om en incestuös relation mitt i församlingen – en man som lever i en relation med en kvinna som varit hans fars hustru – och i kapitel 6 säger Paulus vad som händer vid den sexuella föreningen, men nu ett annat sammanhang. ”Vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en kropp [med henne], ty, man säger, ’de två ska bli till ett kött’” (6:16). Inte bara det: Paulus betonar att när en lem i Kristi kropp förenar sig med en prostituerad, gör man så att Kristi kropp förenas med denna kropp (6:13–16)! Paulus separerar alltså inte församlings(med)lemmarnas sexualliv från församlingslivet utan ser allt som en helhet; liknande tankar finns när det gäller de sociala relationer i 1 Kor 11. I sammanhanget talar Paulus om en rad olika sexuella relationer och fördömer dem i starka ordalag:

Eller har ni inte hört att de orättfärdiga inte ska ärva Guds rike. Låt er inte förledas: varken otuktiga (pornoi), avgudadyrkare, äktenskapsbrytare, eller de män som ger sig homosexuellt umgänge, eller som en som ligger med en man.

För Paulus är dessa sexuella alltså så allvarliga att de har att göra med om personerna involverade kan ärva Guds rike eller ej. Denna text och andra texter i Nya testamentet visar också att det fanns stora problem med vad man såg som illegitima sexuella förbindelser i församlingarna. Mot denna bakgrund av problem med vissa typer av sexuell utlevelse i församlingen fortsätter Paulus sin direkta äktenskapsundervisning och den är för omfattande för att gå in på i detalj. Paulus presenterar äktenskapet som svaret på det elände Paulus beskrivit i de föregående kapitlen. Det är tydligt att man och hustru i äktenskapet har en ömsesidig ’dispositionsrätt’ över den andres kropp; sammanhanget har tydligt med sex att göra. I detta sammanhang antyder Paulus att det finns olika nådegåvor, charismata, på samlevnadsområdet (1 Kor 7:7), han har en, nämligen celibatets, medan andra har en annan, äktenskapets. I detta sammanhang hänvisar han till Herrens bud att inte skiljas (7:10), men utlägger inte detta i detalj. Men än en gång är det tydligt att grundvalarna för äktenskapet inte är något som Paulus har lagt, det är Herrens verk.

Precis som i Rom 7:2 talar han om äktenskapet som livslångt i 1 Kor 7:39, men att änkan kan gifta om sig efter makens död, ”dock i Herren”, dvs. med en kristen. Återigen rekommenderar emellertid Paulus det ogifta ståndet. När Paulus beskriver celibatet som en nådegåva har han också stöd för detta i Jesu undervisning i Matt 19:10–12, när han talar om sådana som har gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull – inte nödvändigtvis betyder detta en fysisk operation, men ett livsval. I liknande ordalag som Paulus talar Jesus om detta som en slags gåva, men given till få: ”inte alla kan ta emot denna undervisning, men endast de till vilka det är givet”, säger Jesus och talar om eunuckerna, och slutar: ”må den som kan ta emot denna undervisning ta emot den”. Det är tydligt att både Jesus och Paulus ser celibat som en kallelse bland flera i Guds rike; Jesus kanske här förklarade varför han själv var ogift. Både rabbi Jesus och rabbi Paulus avvek här kraftigt från standarden i sin judiska kultur, även om det finns någorlunda samtida exempel på judiska vise som avstår från äktenskap ”för att min själ törstar efter Torah”. Utan att överbetona celibatets betydelse – den kommer alltid att gälla några få, men deras kallelse kan bli till stor välsignelse – säger både Jesus och Paulus att det finns viktigare saker än man, hustru och barn, och det är, för den som har nådegåvan, den som kan ta emot detta ord, ännu bättre att bara leva för Herren och Himmelriket än att ha förpliktelser mot familj. Men det sistnämnda förutsätts vara den normala livsstilen. Detta är ett nyttigt korrektiv till ett exklusivt mamma-pappa-barn-villa-volvo-vovve-ideal som är mer grundad i ett västerländskt kulturellt paradigm än till en livsstil där man lever under en öppen himmel i väntan på Jesu återkomst. – Ofta får Hollywood närmast monopol på att undervisa om samlevnad även bland kristna och då kommer dess kraftfulla bilder att bli människors identifikationsobjekt istället för de bibliska. Därmed kan man inte från undervisningen i 1 Kor 7 sluta sig till att celibat är finare eller frommare än ett liv i äktenskap; det är ju intressant att celibatären Paulus är den som starkt råder äkta par att ha ett regelbundet sexualliv där både man och kvinna, på lika villkor, får sina behov tillfredsställda. Däremot är det bästa att vara fullt tillgänglig för Herren, menar Paulus. Det perspektivet är nyttigt för oss som, oavsett samlevnadsform, ska ha Herren som första kärlek och prioritet.

Paulus om äktenskapet och församlingen

Det är i Efesierbrevet 5 som Paulus förklarar vad äktenskapet är, både relationsmässigt, andligt och i relation till Kristus och församlingen. Återigen hänvisas till skapelseordningen, men nu tillkommer både en kristologisk och en pneumatologisk dimension: äktenskapet ska levas på samma sätt som den troende lever i relation till Kristus och med hans offer som förebild. Och detta liv är ett liv i församlingen, i Anden; hela Treenigheten är involverad i äktenskapet – jag ska återkomma till det nedan. För att få med alla aspekter, återger jag hela texten:

… men låt er uppfyllas av Anden,
under det att ni talar till varandra med psalmer, hymner och sånger i anden,
sjungande sånger och psalmer i era hjärtan,
ständigt frambärande tacksägelse till Gud och Fadern för allt i vår Herres Jesu Kristi namn,
medan ni underordnar er varandra i fruktan för Kristus:

ni hustrur era makar såsom Herren, ty en man är sin hustrus huvud, som Kristus är församlingens huvud, själv kroppens frälsare; men som församlingen underordnar sig Kristus, så ska också hustrurna [underordna sig] sina egna män i allt.

Ni män, älska era hustrur såsom också Kristus älskade församlingen och utgav sig själv för henne, för att helga henne, sedan han renat henne genom vattnets bad genom ordet, ty han skulle själv ställa fram henne förhärligad åt sig själv, utan fläck, skrynka eller något sådant, för att hon skulle vara helig och fläckfri. På så sätt är männen pliktiga att älska sina egna hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, älskar sig själv.

Ty ingen hatade någonsin sin egen kropp utan närde och värmde den (”henne” på grek.), såsom också Kristus [gör] med församlingen, ty vi är hans lemmar. ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två ska bli ett kött”. Den hemlighet som ligger i detta är stor – jag talar om Kristus och om församlingen. Men också ni, var och en: var och en ska älska sin hustru som sig själv, men hustrun ska respektera sin man.

Sammanhanget, både språkligt och innehållsligt, är hur församlingens livsstil ska vara – sammanhanget där texten finns löper från Ef 4:17. Församlingen ska inte låta sig uppfyllas med vin utan låta sig uppfyllas av Anden, och denna andeuppfyllelse tillämpas, eller t o m befordras, genom att församlingen lever i lovsång, tacksägelse och underordning. Denna ömsesidiga underordning gäller alla i församlingen, vilket betyder leva i en attityd av tjänande och utgivande i relation till varandra. När även man och hustru ska underordna sig varandra, är det i samma anda. Hur detta ska utarbetas visas sedan i de två avsnitten med indrag: hustrun ska underordna sig mannen som hon underordnar sig Kristus, och mannen ska älska som Kristus älskar. Det finns en tydlig ordning inom äktenskapet, men bådas förhållningssätt måste präglas av denna tjänande ömsesidighet. Samtidigt som Paulus beskriver hur mannens attityd ska vara börjar han väva samman det med hurdan Kristus är. Detta är ett effektivt botemedel mot en köttslig patriarkalism; mannens krona är att hustrun får näring, värme och härlighet.

Det Paulus här beskriver är ett äktenskap i Anden, i Herren, där Guds liv flödar genom relationerna, i äktenskapen inom församlingen, liksom i församlingen i stort. Analogierna mellan äktenskapet mellan man och hustru och Kristus och församlingen finns där hela tiden och det är nog inte meningen att man ska göra för skarp åtskillnad mellan de två; det handlar om kommunicerande kärl. Det är uppenbart att Paulus håller äktenskapet högt, så att det t o m är en bild av Kristus och hans brud. Det är en plats för att samtidigt leva ut det tjänande som ska känneteckna en kristen livsstil som detta äktenskapliga liv öppnar sig mot den hemlighetsfulla enheten mellan Kristus och församlingen, Kristus och den troende, Gud och människa. Det mysterium Paulus pekar på är det som alla troende, individuellt och gemensamt, längtar efter: den fullständiga enheten med Gud. Det är inte undra på att troende genom alla tider återvänt till förhållandet mellan Kristus och bruden för att beskriva den totala intimiteten med Gud. Höga Visan som på det litterära planet är en diktcykel om en stark relationsmässig och fysisk kärleksrelation mellan två älskande, bruden och brudgummen, har om och om igen tolkats som en bild av relationen mellan Gud och Israel, Kristus och den troende, Kristus och församlingen. Det är möjligt att den klingar med när Paulus talar om brud och brudgum. Den eskatologiska dimensionen är tydlig här, och uttrycks i ännu klarare ord i Uppb 19:7, 9 om lammets bröllop.

Paulus argumenterar alltid på rabbinskt vis utifrån texter, helst från Pentateuken och än en gång hänvisas till äktenskapsteologins ’ huvudtext’ och instiftelseord från 1 Mos 2:24 – precis som Jesus gör när han talar om äktenskapet: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två ska bli ett kött”. Analogin mellan Jesu och brudens relation och mannens och hustruns visar att äktenskapet inte bara är en praktisk samlevnadsform utan att det finns en slags sakramental dimension i den, sakramental i den meningen att man i en fysisk ordning som Gud inrättat och Kristus välsignat möter en andlig verklighet. Här är inte ordvalet det viktiga, men att man ser att äktenskapet inte bara innehåller medgivanden: inom äktenskapet får man det eller det, utan att äktenskapet är ett verktyg Gud har valt för att förmedla sin nåd och välsignelse. En ytterligare brevtext som nämner äktenskapet är Hebr 13:4 där dess författare skriver: ”Äktenskapet ska hållas för dyrbart bland alla och den äktenskapliga sängen (omskrivning för samlaget) obefläckat, ty Gud dömer otuktiga och äktenskapsbrytare”. Den korta texten går inte in på detaljer, men att äktenskapet är den enda legitima platsen för sexuell utlevnad är tydligt, liksom att sexualitet utanför äktenskapet är allvarligt och kommer under Guds dom.

Sammanfattningsvis: genom Paulus undervisning i Ef 5 berikas äktenskapets skapelseteologi med en kristologisk och pneumatologisk dimension. Paulus talar uttryckligen om samma äktenskap som beskrivs i 1 Mosebok 1–2, men avtäcker, eller kanske, återupptäcker syften och dimensioner som fanns där innan syndafallet och som ska återupprättas i den messianska tiden genom Anden.

Äktenskap, skapelsen och det nya livet

Denna genomgång visar att man inte kan separera äktenskapets skapelsedimension från det nya livet i Kristus och Anden och att det är olyckligt att spela ut de två mot varandra. När Gud skapade det animala livet och människan byggde han det på samspelet mellan hane och hona, mankön och kvinnokön och detta finns etablerat före syndafallet, inbyggd i skapelseordningen och ingår i det som Gud t o m betecknade som ”mycket gott” (1 Mos 1:31). Genom sin olydnad drog den första människan, både Adam och Eva, in även denna ordning under synden och dess konsekvenser, men Guds ordning lever och fungerar ändå på ett ofullkomligt sätt genom historien, inte bara i Israel, utan i hela människosläktet. Annars hade människosläktet upphört. Detta är skapelseteologi: Guds värld består inte bara av Jesus, Anden, väckelse, efterföljelse och församling, saker som är ”kristna”, utan också av livet i och förvaltandet av skapelsen. För att dra det till sin spets var ju inte Guds plan att synden skulle komma över huvud taget – allt var ”mycket gott” innan den kom. Och därmed var Guds plan inte heller att skapelsen skulle behöva återupprättas genom Jesu offer – det är en annan sak att Gud visste det på förhand. Hade Adam och Eva sagt nej till ormen så hade paradiset bara vuxit med alla de barn, barnbarn och barnbarnsbarn etc som föddes, deras djur, växter och naturtillgångar.

Satan och människan i samverkan med Satan bröt sönder det ursprungliga samspelet mellan Gud och Skapelsen – med direkta konsekvenser för familjen – men Gud Skaparen visste att skapelsen inte skulle fungera utan äktenskap och ett reglerat sätt att ta hand om barn. Därför la han ner denna ordning, driften att finna en partner och längtan att leva med denna och de gemensamma barnen hela livet i människan. I en mening hör alltså äktenskapet till första artikeln i trosbekännelsen och till Gud Skaparens verk. Detta bekräftas också av att man finner äktenskap i de flesta kulturer, fastän de aldrig fått del av den särskilda Uppenbarelsen i Skriften. Det är därför Paulus i Rom 1:21–25 säger att människor som bryter mot den Guds vilja på samlevnadens område som är nedlagd i dem är utan ursäkt; sammanhanget i Romarbrevet är just homosexualitet. Den positiva sidan av denna naturliga skapelseteologi är att människor grundläggande vet vad som är sunt ifråga om äktenskap och sexualitet och att Guds vilja på skapelsens område sker när äktenskapet fungerar. Den kärlek en mor eller far visar sitt barn, eller makar varandra, vare sig de känner Gud eller ej, kommer från Gud och är en sammanhållande kraft i tillvaron. Det är inte säkert att ett kristet par uppfyller Skaparens vilja bättre än andra människor även om de har bättre förutsättningar för det, genom Guds Ord, Jesu exempel och den helige Andes kraft. Förmågan att leva rätt på samlevnadens område ligger nedlagd i människan.

Eftersom äktenskapet är en skapelsens ordning kan Kyrkan aldrig avhända sig ansvaret det. Inte att Kristi kropp ska regera över människorna: vårt rike är inte av denna världen. Men Kyrkan har den profetiska kallelsen att visa skapelsen, samhället, vad som är Guds vilja och vad som inte är det. Det behöver inte i den praktiska tillämpningen betyda att Kyrkan ska ha jurisdiktion över dessa frågor, men att den måste ha frihet att tillämpa Guds vilja inom sig själv. Problemet med den aktuella äktenskapslagstiftningen i Sverige är, förutom att den lättvindligt gör sig av med en tusenårig tradition för att tillfredsställa en liten grupp, inte att samhället sköter den samhälleliga sidan av äktenskapet, utan att man tömmer äktenskapet på dess innehåll. Det blir som George Orwells nyord: krig är fred. Äktenskap betyder ett sådant förbund som legitimeras av Gud och kan inte användas för motsatsen. Respekt mot den kristna traditionen och kristna bekännare vore att inte konfiskera detta ett av den kristna kyrkans huvudbegrepp och förändra innehållet i det utan att helst lämna lagstiftningen som den är, där äktenskap betyder den legitima föreningen mellan en man och en kvinna, eller att i andra hand avstå från ordet äktenskap. Hur man än gör i Sveriges Riksdag 2009 kvarstår att äktenskapet är en Guds ordning som tillhör skapelsens DNA och denna skapelseordning kommer att fungera så länge världen står. Enligt Rom 1 och Hebr 13 kommer Gud att döma människorna bland annat utifrån hur de följde denna lag som är nedlagd i deras hjärtan.

Ibland hävdas att det är farligt att tala om skapelseordningen som normativ. Det är riktigt att en viss typ av skapelseteologi har missbrukats, bl a Paul Althaus lutherska tillämpning av tvåregementsläran, som legitimerade den nazistiska statens rätt att styra inom sitt mandat, det världsliga regementet. De facto betydde detta att staten hade gudomligt mandat att t ex förfölja judar. Men att viss typ av skapelseteologi har lett fel gör inte att skapelseteologi är fel. Tvärtom: en kristendom som endast handlar om frälsningen eller Anden (andra och tredje trosartikeln) riskerar att bli obalanserad och oförmögen att hantera mänskligt liv i alla dess aspekter, man överlämnar världen åt världen, med sekularisering som följd. Församlingen, Kristi Kropp, den Andre Adams representation i skapelsen, ska istället återigen förvalta skapelsen så som det var tänkt från början. Det pietistiska misstaget gör att kristen tro marginaliseras till att bara beröra människans ”själ” eller ”ande”, vad det nu betyder; hebreiskans næfæsh som var slutprodukten av Guds skapelseverk (1 Mos 2:7) betyder hela den odelade människan, formad av Gud, och som blir en levande varelse genom hans Ande. Kristen tro har aldrig bara att göra med en ”andlig” del av människan. Den Andre Adams, och därmed Kristi kropps kallelse, är att återupprätta skapelsen, genom att bruka och råda över varje lems område inom skapelsen, genom att lyfta upp den i tillbedjan och genom att profetiskt förkunna Guds vilja för hur skapelsen ska förvaltas. Av dessa tre ämbeten, kungens, prästens och profetens, är det kanske den sistnämnda som stör världen mest: att församlingen säger sanningen, ofta för att försvara människovärdet, vare sig det gäller utsugning, kvinnomisshandel, hur gamla hanteras, eller de ofödda barnens rätt. Exempel på sådana profetiska tilltal är det Oscar Romero eller Moder Teresa gjorde. Den återupprättade skapelsens ordning i äktenskapet och familjen är både en ledstjärna och en provokation för världen. Om församlingen avhänder sig denna kallelse kommer det att ge fritt spelrum för andra krafter. Och man behöver inte vända sig till Luther för att finna skapelseteologi; det jag skissat ovan är i linje med Irenaeus rekapitulationsteologi som inte väljer mellan skapelse och frälsning som teologins fokus, utan för dem samman i en rekapitulationsteologi där frälsningen är en återupprättelse av skapelsen.

Man kan alltså inte spela ut Faderns Skaparens verk i äktenskapet från Kristi, den andre Adams verk, eller Andens. Den heliga Treenigheten sa: låt oss göra människor, allt är skapat genom Sonen, och Fadern sänder ut Anden genom Sonen så att jordens ansikte förändras – också den sida av livet som människor kanske är mest upptagna av: kärlek och familj. I den ortodoxa kyrkan gestaltas detta på ett tydligt sätt i vigselritualet. Bruden och brudgummen kröns med likadana kronor och kronorna kan symbolisera deras gemensamma herravälde över sin värld, som är en del av Guds värld. Adam och Eva hade den gemensamma kallelsen att råda över och förvalta skapelsen, och den Andre Adam helgar nu denna kallelse och ger kraft till den genom sin Ande. Efesierbrevets bild av äktenskapet är att det är en gudstjänst, en del av livet i Anden, i ömsesidigt offer – ett annat motiv som knyts till brudparets kronor, som då symboliserar martyrernas! Det är en gudstjänst att bruka (1 Mos 2:5) och leda, råda över skapelsen (1 Mos 1:28; Ps 8:5–8) och att föröka sig och uppfylla jorden; därmed inte sagt att varje individ behöver vara delaktig i den sistnämnda uppgiften.

Äktenskapets teologi och praktiska tillämpningar

Det är viktigt att äktenskapet diskuteras och att man både återvinner en sund teologi kring äktenskapet och tillämpningar som genomsyras av Guds vishet. Det är samtidigt nödvändigt att ifrågasätta sådant i samhällets och församlingen äktenskaps- och familjeideal som kanske bara är kulturellt betingat. Äktenskapet ska inte formas av småborgerliga ideal eller Hollywoods bilder. Det är nödvändigt att markera att det kristna äktenskapet och familjen inte exkluderar eller nedvärderar att leva ensam, att leva i celibat, att leva i en utvidgad kärnfamilj, vilket i hela vår kulturkrets var naturlig före urbaniseringen. Det är viktigt att öppna upp för kommunitetsliv, för utvidgade och socialt öppnare familjer – allt detta så länge man inte relativiserar att det endast finns ett kristet äktenskap, det mellan man och kvinna, sammanfogade av Gud. Men en kristendom, som till varje pris måste vara i tiden, har förvånansvärt snabbt kunnat konformeras med idéer som bara fanns hos några få kulturradikaler för trettio år sedan – jag tänker på könsneutrala äktenskap i hjärtat av den kristna kyrkan. Trender som både ifrågasätter könsidentiteter och det kristna äktenskapet kan få oförutsebara konsekvenser för kvinnors och mäns könsmässiga och sexuella identiteter, såväl som deras förmåga till sådana relationer som är nödvändiga för att skapelsen och samhället ska fungera. Den nuvarande utvecklingen sker i en omgivande kultur där sexualiteten är en del av konsumtionssamhällets upplevelseindustri. Samtidigt finns en intressant mottrend, den monastiska, som lyfter fram överlåtelse, enkelhet och en intensiv spiritualitet, och att man bara vill leva för Herren. Det är en kallelse för några få, men är en nyttig motbild.

Det är ofta när tron måste försvaras som den också kan befästas och församlingen kan samlas för att kunna visa vägen framåt. Det bibliska vittnesbördet är klart: äktenskapet är inrättat och välsignat av Gud, redan i skapelsen som en konstitutionell ordning, som aldrig kan upphävas, och som Jesus bekräftar och återupprättar i det Nya förbundet. Den kristna kyrkan genom historien, i de gamla västliga och östliga traditionerna och i den protestantiska fåran, har med en röst bekänt sig till denna tro och praxis. Istället för att anpassa sig efter tidens krav bör kyrka och teologi frimodigt visa på det äktenskap som den heliga Treenigheten har instiftat åt människan i skapelse och kyrka – den hemlighet som ligger i den är stor.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Keryx

Men det började inte med Wannseekonferensen, som ägde rum för nästan på dagen 70 år sedan. Antisemitismen har djupa och delvis förblivande rötter, och jag ska nämna några för att vi ska kunna se dem och motverka deras inflytande.

Den första är kristen antisemitism – som kristna måste vi börja med oss själva. Jesus sa att ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) och Paulus näpser högmodiga hednakristna med att de inte haft någon Messias utan Israel, men snart blir kristendomen inte bara kritisk till judisk tro utan börjar forma en kristen antisemitism. Kyrkofadern Melito av Sardes säger att ”Gud har dödats genom en israelitisk hand” och det är ett av de första bevisen på den felaktiga tanken att judarna dödade Jesus. Faktum är att det troligen var italienare som höll i hammaren, men det har inte resulterat i någon anti-italienism. I det katolska Europa under medeltiden växte detta till förföljelser av judar på långfredagen och anklagelser om att judar dödar kristna barn och blandar blodet i mazzabrödet vid Pesach. Luther står i samma tradition och skriver den vidriga skriften ”Om judarna och deras lögner” – och faktum är att han hade en antijudisk hållning under hela sin gärning. Luther ropar: ”Bränn deras synagogor”. Och så gjorde man. I tyska Lutherstadt Erfurt på Kristallnatten 1938 ringde man till brandkåren i förskott – man ville skydda den omgivande bebyggelsen när man satte eld på den imponerande synagoga som judarna hade byggt. En rot till antisemitismen är denna långa tradition av lögner mot judar och judendom som kom att legitimera Förintelsen i de breda lagren av europeiska män och kvinnor.

Den andra roten är de irrationella fördomarna. Antisemitismen började inte med kristendomen utan fanns i den antika kulturen. Och genom historien har irrationella fördomar förföljt judarna. Man talar om penningjudar, judar som förgiftar brunnar, om judars dubbelmoral, och om hur judarna styr världen genom en gigantisk konspiration. Dessa fördomar lever, t ex i Aftonbladets skröna härom året om hur judar handlat med organ från dödade palestiniers kroppar. Det handlade om pengar, det handlade om blod, det var ett världsvitt nätverk bakom. Alla dessa fördomar är irrationella och känslomässiga; de förekommer inom vitt skilda kulturer och sammanhang, och kan förena människor med väldigt olika tro och kultur.

Den tredje roten kanske förvånar: en upplysningens antisemitism, att människor som hyllar upplysning och tolerans kan ha djupa fördomar om judar, och också kräva att de assimileras. Vi möter det i upplysningens Europa från 1700-talet, där man förespråkar tolerans just mot judar, men praktiken oftast blev en annan. Den nationalliberale Rudolf von Gneist i slutet av 1800-talet sa i ett tal: ”Först när judarna ger upp sin egenart kommer de till fullo att emanciperas”. I det Tyskland som var på väg mot Förintelsen var just detta att judarna bevarar sin egenart och sticker ut ett störande faktum och många judar gjorde av självbevarelsedrift allt för att sudda ut det som inte passade in. Samma intoleranta tolerans möter judar idag när man vill hålla fast vid sin uråldriga och för en jude nödvändiga föreskrift att omskära gossebarnen. Med rationella argument kan debattörer som är toleranta i de flesta andra avseenden kräva samma sak: judarna ska anpassa sig till modern svensk standard, annars kan de inte tolereras.

Den fjärde roten kallas i forskningen den nya antisemitismen, och den har vuxit i både Europa och Sverige. Som Henrik Bachner har visat kan denna återuppliva sådana stereotyper som tidigare använts mot judar och nu säga samma sak om Israel. Antisemitismen har blivit en antisionism. Sverige, särskilt Malmö, har uppmärksammats internationellt för en ökning av antisemitiska hatbrott, och både ledande professorer och politiker säger att judarna måste ta ställning mot Israel för att slippa dessa antisemitiska yttringar. Att kritisera judar är inte politiskt korrekt, men att kritisera Israel är det. Och hat förlöses mot varje jude för sådant som man, ofta överdrivet i media, skyller Israel för. För tredje man blir situationen svår. I Malmö hotades tonåringen Jacob av två kamrater från Mellanöstern som sa att han skulle ”halalslaktas”. Endast häromdagen florerade en bild på Facebook där man sprayat grova antisemitiska slagord mitt i Bredängs centrum.

När vi därför firar denna minneskväll för Förintelsens offer kan vi inte bara blicka bakåt, men också se hur, i det upplysta, kristna eller postkristna, numera multikulturella Europa, sådana signaler hörs och sådana tecken syns som en gång ledde fram till Förintelsen. Den kristna kyrkan måste hålla fast vid Jesu ord som gör oss tacksamma mot det judiska folket: ”Frälsningen kommer från judarna”. Den kristna kyrkan måste vara en trofast vän till det judiska folket och stå på deras sida i en situation av ökande antisemitism och växande hot mot staten Israel, det judiska hemland som både är en evig arvedel och en historisk nödvändighet. Och tillsammans måste vi arbeta för att Sverige, Europa och världen blir trygga för varje judisk man, varje judisk kvinna och varje judisk pojke eller flicka. Och samtidigt säga kaddisch för alla dem som dödades i läger som Auschwitz, Buchenwald, Maidanek och Treblinka.

Tal på Livets Ords Minneskväll för Förintelsens offer  2012-01-25 i Uppsala

utgjut din Ande över hela din Kyrka.

Ge oss en ny vision av din härlighet,

en ny upplevelse av din makt,

en ny trohet mot ditt Ord,

en ny hängivenhet i din tjänst

så att genom vårt förnyade vittnesbörd ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat

genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.

(arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse)

Tack, Per för Ditt förtydligande!
Min lilla blogg är bara några föreläsningsanteckningar, och jag kunde ha kompletterat med det Du skriver. Det som praktiseras i Katolska kyrkan som konfirmation har sin parallell i myron- eller krismasmörjelsen i andra traditioner. Poängen är att andemeddelsen inte bara sker i dopet i den Treenige Gudens namn, utan också separat. Detta har luthersk kristendom ofta inte fått tag på pga konfirmations karaktär av endast katekesskola (se dock nedan om bönen vid svensk luthersk konfirmation). Konfirmation är egentligen inte alls att den troende bekräftar sitt dop, utan att Guds Ande bekräftar att den troende är Guds barn genom Andens gåva, se mitt förra inlägg och också Rom 8 – Andens kapitel!!

I mitt eget fall har det Du säger sin speciella historia. När jag i början av 1980-talet ”drabbades” av Andens dop/Andens gåva var en grundläggande fråga som oroade mig som en mycket allmänkyrkligt orienterad kristen och präst: finns denna erfarenhet i Bibeln och i kyrkans liv genom historien?

Jag anade att det hade med med ursprunget till konfirmationen att göra gick och konsulterade böcker i min egen bokhylla (jag minns detta som omvälvande timmar i mitt arbetsrum i prästgården i Åker). Jag hade den katolska bönboken Oremus som innehåller konfirmationsritualet, och även två små redogörelser jag hade från koptisk och (tror jag) syrisk kristendom (minns ej detaljerna): och Heureka!! här finns andemeddelelsen i kyrkans erfarenhet, bevarade i de liturgiska former som är parallella. Västkyrkans konfirmation, lutherdomens bön med handpåläggning ”Guds gode Ande lede dig på alla dina vägar” (fortfarande, men annorlunda formulerat i Svenska kyrkans nuvarande ritual – det är den egentliga konfirmationen!), östkyrkans myrra- eller krismasmörjelse har rester av Apg 8. Grunden är det som sägs i Apg 2:38 och Apg 8 (se t ex här om syrisk myronsmörjelse och texterna från Apg, här om rysk ortodox krismasmörjelse, också med referens till Apg 8, samt andra texter, vilket Per J nämner) med sekvensen Omvändelse/dop > andemeddelelse manifestad i Andens gåvor.

Att detta sedan har blivit formaliserat i liturgin är inget jag är ledsen för – det är bättre än att det inte hade funnits! Det finns alltså i de gamla stora kyrkorna teologiskt/liturgiskt utrymme för en andemeddelelse som är något utöver själva dopet. Jag frestas att säga: Halleluja! Nu är det bara att be att detta kan vitaliseras, dels kring konfirmation där Andens påtagliga närvaro kan både undervisas och förlösas, dels i en medvetenhet om att vi ska ständigt låta oss uppfyllas av Ande (Ef 5:18–21)!

I pingstkarismatiska sammanhang får vi se till att detta är ständigt praktiserad verklighet och att den bär den avsedda frukten: Andens frukt och Andens gåvor i funktion.

Confirmation–the Baptism of the Holy Spirit

Baptism of the Holy Spirit was early established as a necessary step in early Christianity. Later this became so-called confirmation, in the Orthodox Church ‘chrismation’. Already in early Christianity anointing with oil was used, and is so in many of the old churches. As noted, in early Christianity the combination baptism, Eucharist and ‘confirmation’ belonged together.

What is ‘confirmation’? In Lutheran tradition it has become a course in the Christian faith, finished through a solemn service. But the background is thoroughly ‘charismatic’: Acts 8:14–17

Now when the apostles at Jerusalem heard that Samaria had received the word of God, they sent to them Peter and John, who came down and prayed for them that they might receive the Holy Spirit; for it had not yet fallen on any of them, but they had only been baptized in the name of the Lord Jesus. Then they laid their hands on them and they received the Holy Spirit.

This text is the background for what later was called confirmation:

• The apostles themselves came ‘down’ (since Jerusalem is always regarded ‘up’)
• They laid hands on the converts
• They received the Holy Spirit

What is the point with saying this?

• This was so important that the apostles themselves came to pray!
• The baptism in water was not considered enough: each believer needed to be baptised in the Holy Spirit
• This is evidence that conversion/baptism is one thing and the gift of the Spirit another thing
• In the oldest churches there are rituals, which preserve this doubleness: receiving Jesus/baptism and being filled with the Holy Spirit. Acts 8:14–17 is read even at a Roman-Catholic confirmation!

In Lutheranism this has been lost due to a concentration on the learning aspect. But originally this has nothing with learning to do.

Other ways of describing this is the ‘down-payment’, arrabōn, and the seal, sfragis, of the Holy Spirit, who is a foretaste of the life in heaven:

2 Cor 1:22 and has both anointed us and marked us with his seal, giving us as pledge the Spirit in our hearts.

2 Cor 5:5 It is God who designed us for this very purpose, and he has given us the Spirit as a pledge.

Eph 1:13–14 In him you also, who have heard the word of truth, the gospel of your salvation, and have believed in him, were sealed with the promised Holy Spirit, who is the pledge of our inheritance, for the freedom of the people whom God has taken for his own, for the praise of his glory

Hebrews is talking about: “the teaching about baptisms and the laying-on of hands, about the resurrection of the dead and eternal judgement (Heb 6:2),” probably about baptism in water, baptism in the Holy Spirit, the only two that are clearly spoken of in early Christianity.

The gift of the Holy Spirit as a separate gift is a necessary part of Apostolic Christianity and just as churches observe baptism, they should consider how they do to convey the Holy Spirit into the life of every convert.

This is before all the philosophically oriented fights of the Reformation. As always, this genial Church father takes us deep in the meaning of the things of God. The closest biblical parallel is John 6.