Maria i källor utanför Bibeln

I förra artikeln skrev jag om vilket stöd som finns för mariadoktriner i Nya testamentet, och konstaterade att bilden av Maria är som en av troshjältarna, som betyder mycket som exempel, men som enligt Bibeln inte nu betyder något mer än så för troende.

Men det är i gråzonen utanför Skriften som stödet för de kontroversiella mariadogmerna finns, bland annat i Nya testamentets apokryfer, som inte erkänns som helig skrift av någon kristen kyrka. Tvärtom är de flesta av dem gnostiska, vilket bland annat innebär att de har en negativ syn på de skapade tingen, men också ofta på sexualitet och äktenskap. Det är till exempel i en nytestamentlig apokryf man finner tanken att Maria skulle ha förblivit jungfru. Matteus 1:24b–25 säger emellertid: ”Och han tog henne till hustru, men han kände henne inte förrän hon hade fött sin son”. ”Kände henne” är det bibliska uttrycket för att ha sex, och det är mycket svårt att tolka detta annat än som att de, vilket var normalt och anbefallet i judisk kultur, hade ett normalt sexualliv efter Jesu födelse. Grekiskans konstruktion heos hou tillsammans med verbformen aorist betyder ”förrän” om en förändring som händer vid en punkt i tiden. Matteus säger alltså att Josef inte ”kände” Maria förrän hon fött Jesus och han inkluderar säkert detta före-efter för att försvara tron på jungfrufödelsen.

mary

Hur uppkom då tanken på Maria som ständig jungfru?

Vi kan inte veta exakt, men i gråzonen kring Nya testamentet finns den nytestamentliga apokryfen Jakobsevangeliet. Denna dateras 150–200 e Kr och innehåller ett antal legendära berättelser om Maria. Bland annat är det troligen genom denna som traditionerna om att hennes föräldrar hette Joakim och Anna och att Jesus föddes i en grotta, med mera, har uppkommit. Från samma text hämtas tankarna om att Maria själv skulle vara född på ett övernaturligt sätt, att hon växte upp i templet till tolv års ålder och matades av en ängel. Josef, en änkling som redan har söner, utses enligt denna berättelse att bli Marias make. Förlossningen sker inte heller på vanligt sätt; texten har gnostiska drag. Men även om det så kallade Jakobsevangeliet tycks helt legendartat, dyker motiv från det sedan upp hos olika kyrkofäder, och tanken på Maria som ständig jungfru utvecklas.

Men uttrycket Herrens bröder, det vill säga att Jesus skulle ha syskon, finns ju på olika håll i Nya testamentet och hur förklarar man det (Mark 6:3, Joh 7:3, Apg 1:14, 1 Kor 9:5)? Den förste som förkastade att det kunde betyda riktiga bröder var Hieronymus (d. 420 e Kr), medan andra kyrkofäder trodde de var det. Hur var det då? En vetenskaplig regel är att den enklaste förklaringen är den bästa. Tanken att Jesus inte skulle kunna ha syskon har inget stöd i Nya testamentet, tvärtom bör bröder och även systrar betyda just det som sägs och som vi sett stöder Matt 1:25 det. Jesu bröder fick ju också en särskild position, ungefär som apostlastatus i den tidiga kyrkan, och Jesu familj var av allt att döma en tung grupp på grund av släktskapet.

Detta är ett exempel på hur en tanke kommer in efter Nya testamentet och skapar en hel teologi. Det finns fler. En är att Maria skulle vara den andra Eva ungefär som Jesus är den andre Adam. Detta finns inte heller i Nya testamentet, utan kommer med kyrkofäder som Justinus och Irenaeus kring tidigast 150 e Kr.

Men är inte kyrkofäderna viktiga? Jo, men man har ofta en romantisk syn på kyrkofäderna, och deras utsagor måste prövas mot Nya testamentet. När man ser flera kyrkofäders antijudiska hållning blir man glad att de inte är normerande. Det finns en rad andra tankar om – och flera dogmatiska ställningstaganden till Maria – där man vet att de inte har stöd i Nya testamentet, men där man argumenterar att kyrkan har trott så sedan ibland 1800 år.

Ska man då inte acceptera kyrkliga dogmer – kyrkan har ju kanoniserat Bibeln? Och om vi är beroende av kyrkans tradition för Bibeln, måste vi då inte köpa resten av traditionen? Argumentet är riskabelt, men vanligt. I viljan att framhävda kyrkans roll minskar man Bibelns och suddar bibeltron i kanterna. De som gör så för att flytta över auktoriteten till kyrka kan få ångra sig då det behövs en absolut grund och den är Bibeln. Det var inte heller så att Bibelns kanon spikades av något kyrkligt koncilium eller förhandlades fram av några kyrkofäder. Kanon är ett verk av den Helige Ande och uppstod genom att Kristi kropp på olika platser, oberoende av varandra, upplevde att de bibliska texterna är heliga, inspirerade texter. Den bibliska kanon var till 95% etablerad redan några årtionden efter år 100. Några få skrifter ifrågasattes men erkändes sedan som en del av kanon.

Bibeln behövs för att avgöra vad som är apostolisk tro och inte, det kan ingen kyrka göra. Och här går gränslinjen när det gäller Maria – om inte Bibeln får sätta gränsen, var ska den gå och vem ska sätta den? Här visar sig inte kyrkors läroämbete skapa klarhet.

Maria var oumbärlig i Guds plan, men just som Abraham eller Petrus har hon fullgjort sin frälsningshistoriska uppgift. Därför har vi inget bibliskt stöd för att be Maria eller något annat helgon om förbön. Tanken bakom detta är att vi, då är helgon, kan be dem om förbön. Inte heller detta har stöd i Nya testamentet utan är en slutsats man drar av att vi har en sky av vittnen omkring oss. Det har vi, men det finns inga löften om bön och bönhörelse knutna till detta.

Nej, den bibliska bönens väg är att vi – genom Jesus – frimodigt får komma inför tronen med vår bön och få hjälp i rätt tid. Jesus är vägen. En del mariateologi går också väldigt långt, som att hon, på grund av sina förtjänster, är ”medåterlöserska”, Co-redemptrix. Jesus försonar oss med Fadern, men hon skulle försona oss med Jesus. Inte heller detta har bibelstöd – tvärtom. Alla teologiska idéer som hotar renheten i evangeliet om Jesu frälsningsverk är farliga och även om man från dess försvarare bedyrar att Maria inte på något sätt hotar tron på Jesus som enda försonare ligger det alltför nära; när teologerna öppnar dörren med sina formuleringar finns risken att en flod av ännu djärvare idéer om Maria.

Förkunnelsen av evangeliet vinner inte på gråzoner utan på en ren och klar förkunnelse om vad Jesus har gjort i sitt försoningsverk. Och om hans ständiga förbön för oss som den ende medlaren mellan Gud och människa.

(Artikeln är publicerad i lite annan form i Världen Idag 3 December 2014 och återges här med benäget tillstånd från tidningen.)

Please note: I reserve the right to delete comments that are offensive or off-topic.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *