[Denna artikel har tidigare publicerats i Keryx 2, 2014. Den är lång för att vara en bloggartikel, men håll till godo.]

I början av sitt brev säger Judas: ”det är nödvändigt att skriva till er och uppmana er att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Jud 3, min översättning från grekiskan).[1] Denna tro är nödvändig att kämpa för, också i vår tid, där sekularisering och främmande tanke- och värdesystem tränger på mot församlingen. Det är en gemensam tro, för alla heliga, Kyrkans tro, dvs. den delas av var och en som är i Kristus genom tron och dopet, oavsett vilket kyrkosamfund man tillhör. Och den är en avslutad storhet: den har en gång för alla överlämnats. Judas som skriver sitt brev på 60-talet e Kr, vittnar här om en tro, en lära, en apostlarnas undervisning som för resten av historien ligger som en grund för Kristi kropp. Verbformen Judas valt för ”överlämnats, traderats” är paradotheisē som talar om en avslutad handling: den överlämnades. Detta är viktigt, för denna apostlarnas undervisning, som församlingen enligt Apg 2:42 ständigt höll fast vid har en början och ett slut och blir på så sätt normerande för all tid.

Apostlarna och deras undervisning är den tillräckliga grunden för kristen tro.

En kyrkans, de heligas, gemensamma tro

Denna tro är given i och till kyrkan, Kristi kropp och därför ska vi börja med att studera vad kyrkan är. Efesierbrevet har detta som genomgående tema, Kristi kropp, som en övernaturlig representation av Jesus Kristus: ”och allt la han under hans [Kristi] fötter och han satte honom [Kristus] till huvud över allting genom församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla ” (Ef 1:23).[2] Paulus återkommer gång på gång till församlingen, Kyrkan, i brevet: om hur den är grundad på apostlarna och profeterna, om hur to mustērion, hemligheten, som nu uppenbarats, har med enheten i Kyrkan att göra, just här faktiskt enheten mellan judar och hedningar. Det var den tidens stora splittringsproblem – idag har vi ett annat. Denna enhet är just manifestationen av den universella kyrkans tro. Denna artikel vill visa att det finns en sådan gemensam tro som genom historien bärs av en enad Kristi kropp. Denna är hjärtat i den universella kyrkan, och den är en enda kropp, inte många. Inget enskilt samfund äger ensamrätt på att vara kyrka eller äga fullheten, eftersom den genom Anden tillhör varje troende och alla troende tillsammans – alla som tror, är döpta och med sin mun bekänner Kristus tillhör Kristi kyrka.

I hjärtat av hans mäktiga budskap om frälsningen och församlingen finns Paulus bön i Efesierbrevet 3: ”därför böjer jag mina knän”. Varför böjer han sina knän? Han ber att hela Guds plan, fullheten av Guds kallelse och syfte med församlingen, ska bli verklighet, och en del av det är enheten i tron:

Att han ska ge oss gåvan genom Anden att bli stärkta till vår inre människa så att Kristus genom tron ska bo i våra hjärtan, rotade och grundade i kärleken, för att vi med alla de heliga ska förmå greppa vad som är längden och bredden och höjden och djupet, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap, för att ni ska uppfyllas med all Guds fullhet (Ef 3:16–19, min översättning från grekiskan).

Detta tillhör de största texterna i Nya testamentet i dess fantastiska vision för – mig eller dig? Visst, men först och främst för hela församlingen, som Kristi kropp. En av modernitetens största faror är en ensidig individualism, där allt som sker och – för kristna – allt Gud gör, är individuellt. Men detta stämmer inte alls med tänkesättet i den tidiga kristendomen. ”Individen” i modern mening var inte uppfunnen och det är faktiskt klokast att läsa de nytestamentliga texterna som brev till en grupp människor, inte främst till individer. Det utesluter inte att de hjärtan som ska förvandlas står i pluralis och alltså handlar om vars och ens hjärta; utan att lemmarnas hjärtan förvandlas förblir kroppen kraft- och kärlekslös.

Visionen är att Guds fullhet ska uppfylla kroppen och att kroppen verkligen ska fungera som en Guds Andes närvaro, i Jesus Kristus. Detta är Guds dröm, och, tror jag, alla lemmarnas gemensamma dröm.

Men i den grekiska grundtexten finns inga kapitelindelningar, inte ens avstånd mellan orden. Efesierbrevet 3 måste därför läsas i sitt sammanhang, med det som följer. Och Paulus fortsätter i kapitel 4 med förmaningar om saker som är nödvändiga för att Guds dröm ska uppfyllas. Ibland vill vi ha frukten utan att plantera trädet, men Gud vet att allt som har himmelsk kvalitet växer enligt himmelrikets lagar. Därför måste vi vara beredda att betala priset för att växa upp till Guds fullhet.

Biblisk enhet: förutsättning för uppfyllelsen av Guds vision

Det är nu Paulus listar förutsättningar för den uppfyllelse med Guds liv han just har talat om: ”Lev ett sådant liv som är värdigt er kallelse” (Ef 4:1). Med kallelsen här menar han inte kallelse till tjänst utan faktiskt något högre: det gemensamma hopp vi är kallade till, vilket han förklarar lite senare i kapitel 4. Han uppmanar församlingen att ”stå ut med varandra i kärlek, i all ödmjukhet, med mjuka sinnen och tålamod” (v. 2) – uppenbarligen vet pastor Paulus hurdana vi människor är i vardagen! Men så betonar han enhet, enhet av ett speciellt slag, Andens enhet. ”Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band” (v. 3). Två saker är viktiga att lägga märke till: vi ska vara ivriga, enheten är värd vår iver! Observera också att det inte handlar om att skapa Andens enhet utan om att bevara den; enheten i Kristus har alla som bekänner Jesus Kristus som Herre, vilket ingen kan göra utan den helige Ande (1 Kor 12:3).

Vad är det då som vi ska vårda och bevara? Sju gånger används ordet heis, mia, hen som är olika grekiska böjningsformer av räkneordet ett, och Paulus använder detta för att visa en enhet med en mängd olika facetter:

En kropp

En Ande

Ett hopp, som vi är kallade till

En enda Herre

En tro

Ett dop

En Gud och allas Far.

En. En. Ett. Det är här vi måste börja när vi studerar den universella kyrkans tro, i det övernaturliga verk som Gud har gjort när han skapade Kyrkan, ett verk som inte människor kunde göra, utan som trotsar alla mänskliga möjligheter. Det finns alltså en biblisk enhet som är Guds dröm för församlingen – och detta ser vi också i Jesus sista bön för oss: Joh 17:21.

Jag ska nu försöka svara på tre frågor som är grundläggande när vi talar om den universella kyrkans tro:

• Vad är Kyrkan?
• Vad betyder det att den är universell?
• Vad är den universella Kyrkans tro?

Vad är Kyrkan?

Vi talar ofta om olika bibelsyn, kyrkosyn, kvinnosyn etcetera. Och det är just ”syn” det handlar om: det gäller att få ögon för vad Gud menar med Kyrkan i Bibeln. Varför skriver jag då Kyrkan med stort K? För att den verkligen är mer än våra mänskliga föreningar och initiativ, en övernaturlig storhet som överlevt alla kända imperier och som på en gång både är himmelsk och jordisk. Det handlar inte om ett specifikt samfund, utan Kristi kropp, som omfattar alla troende.

När vi ska förstå Kyrkan handlar det delvis om vad de ord vi använder förmedlar till oss. En del vill översätta ekklēsiamed församlingen, andra med Kyrkan. Det har inte så stor betydelse vilket; vi har olika bilder av vad kyrka/församling är men det viktiga är inte hur vi översätter ekklēsia, utan vad vi menar. Ekklēsia betyder de som är ’utkallade’ och det ord som används i det hebreiska Gamla testamentet och som översätts ekklēsia i det grekiska Gamla testamentet, Septuaginta, är qahal. Detta betyder folket Israel samlat som en man främst av allt till lovsång och tillbedjan, men också till viktiga beslut som berör hela folket, eller till krig.

I Nya testamentet finns det en spännvidd i ordet ekklēsia från att det betyder den lokala församlingen, där de olika lemmarna ska lära sig leva och bära frukt tillsammans i kärlek, till den universella kyrkan. Kyrkan är alltså aldrig bara den lilla lokala gemenskapen, även om redan den har en övernaturlig ordning, med ämbeten eller ”tjänster” som är insatta av Kristus (se 1 Kor 12:28f). Kyrkan är också en universell storhet, med båda fötterna på jorden och huvudet i himlen, med en kropp som består av människor, men som samtidigt är mer än summan av sina lemmar. Huvudet är Kristus, kroppen är Kristus,”[Kristus], huvudet för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:22–23). Denna sanning tål att meditera över och be Gud om uppenbarelse kring. Vad betyder det egentligen att vi är hans kropp?

Det är alltså inte så att Paulus har flera olika kyrkosyner – och liberal exegetik använder variationen i hur Paulus talar om Kristi kropp till att ifrågasätta att Paulus kan ha skrivit Efesier- och Kolosserbreven eftersom kyrkosynen tycks avvika från den i 1 Korintierbrevet och Romarbrevet – utan han lyfter fram det som är relevant för den åhörarskara han vänder sig till just i det brevet. I Första Korintierbrevet 12 och Romarbrevet 12 handlar det om att få ordning på relationerna inom den lokala kroppen, i Efesier- och Kolosserbreven handlar det om en större, universell vision. Man kan tala om att Kristi kropp är närvarande i olika dimensioner, utan att substansen förändras. Lokalt är det ett mikrokosmos, globalt är det Kyrkans makrokosmos, men Kristus är hela tiden kyrkans huvud, både lokalt och globalt. Man kan till och med tala om ett nanokosmos (om man som jag tycker om att hitta på nya ord). Nanokosmos är ett kosmos av bland de minsta odelbara enheterna i universum. Det är den enskilde kristne, som på visst sätt är en fullödig representant för Kristus ute i världen, på jobbet, i skolan, i familjen. Anden bor i den universella Kyrkan, i den lokala församlingen och i den enskilde kristne.

Och vi är ett. Det är ett andligt faktum. När den troende lyfter sina händer och sin röst i tillbedjan förenas hon eller han med troende över hela jorden, och faktiskt både med dem i himlen och med troende genom alla tider. Det är underbart att lovsången en söndag förmiddag börjar på Fijiöarna eller någonstans långt österut och sedan fortsätter gudstjänsten hela tiden, ända till västra Alaska. Lovsången sveper över jorden, de trognas böner stiger som rökelse från land efter land. Kyrkan sjunger den himmelska lovsångens ”Helig, helig, helig” i nattvardsgudstjänsten, faktiskt ofta likadant över hela jorden. Och Kristi kropps och änglarnas lovsång flyter samman till ett evigt jubel – änglarna sjunger ju hela tiden denna samma lovsång!

Men Kyrkan är också en universell storhet, bestående av människor av alla språk och stammar. Vem tillhör då kyrkan? Svaret är egentligen enkelt: den som tror på Jesus Kristus, bekänner honom som Herre och som är döpt in i hans kropp. Vi kan inte lägga till några andra kriterier än Gud gör. Alla dessa är Guds barn, födda av vatten och Ande. Alla är i Kristus. Vi människor må tycka vad vi vill om dessa Guds barn, och de om oss. Men vi har samme Far, och är övernaturligt förenade. Kyrkan är också utsträckt i tiden och består av alla de som bekänt och bekänner Kristus, överallt, alltid. Därför är det egentligen sjukare än vi brukar erkänna att bröder och systrar, barn till samma far, inte lever i gemenskap, lika sjukt som när jordiska syskon lever i splittring.

Men nu är inte Kyrkan främst en organisatorisk storhet, men den har ett gemensamt hjärta, den universella kyrkans gemensamma tro. Innan vi kommer dit ska jag säga något om vad universell betyder.

Vad betyder det att den är universell?

Trosbekännelsen säger: vi tror på en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Observera att kyrkan inte bara är en god idé, något vi kan välja eller välja bort, utan en trosartikel – och denna tro hittar vi tidigt i Kyrkans historia. ”En enda” har vi redan berört, ”apostolisk” återkommer vi till. Det som vi i den svenska trosbekännelsen kallar allmännelig är på latin catholica. I luthersk och frikyrklig tradition är detta av historiska skäl ett laddat ord, men kommer från den grekiska kath holonsom betyder: ’i enlighet med helheten’. Internationellt använder man ordet katolsk i trosbekännelsen även i protestantiska eller anglikanska sammanhang. Det betyder alltså inte romersk-katolsk. Hade det gjort det hade det ju varit en motsättning i själva termerna: katolsk kan ju inte betyda något som bara gäller en del, t ex den Romersk-katolska kyrkan, som är en del av den universella kyrkan. Det måste betyda kyrkan i biblisk mening, den som omfattar alla kristna. Till exempel kallas också den armenisk-ortodoxa kyrkans ledare katholikos, vilket betyder att han är ledare för hela den armeniska kyrkan, som inte är romersk-katolsk utan ortodox.

Jag har här valt att använda termen universell, som då betyder detsamma som katolsk: att Kristi kyrka är universell. Men i det teologiska fackspråket är katolicitet ett användbart begrepp som betyder att kristendomen till sin natur omfattar alla troende. Universell betyder applicerbar på alla, gemensam för alla, global/världsvid – ett lexikon nämner också universalverktyg som ett exempel, någon som fungerar överallt. Bra bild, då den universella kyrkans tro är en tro som faktiskt fungerar både i Kina, USA, mitt eget grannskap och på Nya Guinea.

Universalitet betyder då att man inte kan dela på Kristi kropp, lika lite som man kan dela på en vanlig kropp utan att den dör eller allvarligt förhindras att utföra sitt uppdrag. På ett sätt som är nyttigt för oss karismatiker, som är vana vid att stanna upp vid Första Korintierbrevet 12 och dess beskrivning av Kristi kropp och lemmarna, vidgas här synen på Kyrkan. Och i Första Korintierbrevet 12–14 visar Paulus hur nödvändigt det är att de olika lemmarna samspelar, älskar och respekterar varandra, ger plats för varandra, och att alla gåvor finns och brukas. Samma sak gäller den universella Kristi kropp; den fungerar inte som den ska förrän lemmarna blir förenade till ett. Universalitet betyder att kroppen har ett och samma hjärta, en och samma syn/vision, en och samma bekännelse, som dånar genom den andliga världen: Jesus är Herre!

Universalitet betyder vidare att samma tro och samma livsstil fungerar överallt och alltid. Kärlek i praktisk handling är lika relevant i dag som för två eller fem tusen år sedan. Tron på Kristus, livet i Anden, relationen med Fadern är lika verklig för oss som för Paulus eller Febe; det som var rätt och fel för Jesus är rätt och fel för oss.

Samtidigt betyder universalitet eller katolicitet att olika kristna både äger en Andens enhet och behöver varandra. En av lemmarna är duktig på att se, en annan på att gå. En del kanske har en styrka i handlingskraft och att vara utåtriktad, andra i att vara stilla och lyssna. Andligt sett har historien gjort att olika kristna har specialiserat sig på olika saker. Karismatikerna är i bästa fall karismatiska, öppna för Guds direkta tilltal och handlande, medan de kan vara fattiga när det gäller det fördolda livet med Gud och svaga i trons grunder. Andra traditioner har andra styrkor och svagheter. När man kommer i kontakt med ökenfäder eller olika heliga genom historien upplever man att det finns enorma skatter som vi inte har upptäckt än. Någon som hjälper mig tolka tystnaden, som varje kristen kan uppleva ibland, och tröstar mig med att torra perioder kan vara växtperioder. Någon som är starkare i Guds ord, någon som förstått nattvardens rikedom. Eller Guds storhet och majestät, något man ser både i ortodox tradition och i Kalvins betoning på Guds majestät. Moder Teresas fantastiska självutgivande – fast hon själv inte alls skulle tycka det var något att tala om – samma som man kan hitta i Frälsningsarméns Jesuslika hjärta för de små och utblottade. Tillsammans är den universella troende gemenskapen som en jättelik orkester och kör med alla färger och klanger – med både tutti och solistinsatser – som tillsammans lovsjunger Fadern i ande och sanning, i tro och i kärleksgärningar.

Guds idé med mångfalden i Kristi kropp är inte att var och en ska odla sin specialitet, avskild från de andra, utan att de olika instrumenten kan ljuda tillsammans.

Den universella Kyrkans tro

En tydlig och klar, kortfattad formulering av tron har funnits från kristendomens absoluta början, har ”en gång för alla överlämnats åt de heliga”. Och denna tro är just en helig, apostolisk och universell tro. För att kunna tala om den universella kyrkans tro i ental måste tron vara en. Vad menar vi då med tron? Vi tänker kanske spontant att det är Bibeln. Det är sant att all kristen lära måste vara baserad endast på och helt i linje med Bibeln. Gud sa åt apostlarna: den som hör er hör mig. Och församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grundval. Det är denna de historiska tolv apostlarnas tro som är normativ för alla tider, som är relaterad till dessa och som är samlad i Bibeln.

Bibeln är alltså ensam normerande, men det är inte historiskt riktigt att säga Bibeln är ensam. De första generationerna, kanske fram till 60-talet, hade bara en Bibel, och det var Gamla testamentet och det gällde länge att detta var den främsta ”Bibeln”. Och det fungerade. Som vi ser i evangelierna läste man Gamla testamentet kristocentriskt – ett bra exempel är Matteus, som överallt såg profetior om Kristus. Tillsammans med den bibliska undervisningen formulerar apostlarna en lära, didachē, som omtalas som en av de fyra pelarna i Apostlagärningarna 2:42. Redan från början är apostlarnas lära helt nödvändig i den kristna församlingen.

Jag tror att det är både historiskt felaktigt och andligt osunt att ställa Bibeln mot läran. Vi har exempel på villoläror i både fornkyrka och nutid som är ”bibliska” och ändå inte bibliska, dvs. med bibelargument framställer de något som inte är i enlighet med summan av Guds Ord. Jehovas Vittnen kan tävla med de flesta av oss i bibelkunskap, men ändå är deras undervisning helt obiblisk. Den stämmer inte med evangeliet, stämmer inte med trons kärna.

Tradition under Skriftens tak

I Nya testamentet talas det flera gånger om den sunda läran,[3] och man förstår att den sunda läran står högt på aposteln Paulus prioriteringslista. I Första Korintierbrevet talar Paulus om något som han har ”överlämnat”, som han först själv har mottagit. Termerna som han använder är judiska tekniska termer för att meddela och ta emot tradition, auktoritativ undervisning: paralambanō och paradidōmi – samma term som används i Judas 3.

Betyder detta att all tradition är jämställd? Här har Romersk-katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan och protestantismen olika synsätt. I Ortodoxa kyrkan är Bibeln en del av Traditionen, som tillsammans med trosbekännelserna och de s k ekumeniska konciliernas trossatser är det mest auktoritativa i Traditionen. I Romersk-katolska kyrkan ställs Skriften i en särställning som Guds Ord, medan Traditionen ”för detta ord vidare”. Traditionen, som i Katolska kyrkans katekes markeras med stort T har en stark ställning, man får inte ”visshet om allt i uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad”.[4] Protestantisk syn kan variera något. Självklart har alla kristna ”tradition” i den meningen att tolkningar och beteendemönster förs vidare i de olika kyrkogemenskaperna, men man skriver inte Traditionen med stort T. Snarare kanske man är naivt omedveten om dess makt och tror att bara andra kyrkor är präglade av tradition.

Detta är ett stort område i sig och värt en egen artikel, men en sund princip i evangelisk tro är att Bibeln alltid har sista ordet, att den innehåller en komplett Uppenbarelse och att allt annat måste underordna sig. Under det taket kan sedan mycket få rum av olika Andens uttryck. Från Hillsongartad lovsång och sång i Anden till gregoriansk sång. Från Billy Graham-inspirerade väckelsemöten eller mirakelmöten till en stilla nattvardsgudstjänst.

I protestantisk teologi finns alltså en tydlig gräns mellan vad som är Guds Ord och senare utvecklingar. Men detta i sin tur har många tillämpningar, från en mycket strikt sådan i frikyrkliga och kalvinistiskt präglade grenar av kristenheten till sådana som är mycket öppna för olika liturgiska uttryck, t ex inom delar av svenskkyrklig tradition. För mig hjälper Wesleys s k quadriliteral. Han talar om fyra faktorer: Skriften, traditionen, erfarenheten och förnuftet, faktorer som påverkar ens tro, vare sig man vill eller inte. Men Skriften är den absoluta auktoriteten. Då tar man realistiskt hänsyn till bredden av kristen erfarenhet och kan vara generös, men det finns ett absolut rättesnöre. Då kan man vara öppen för allt som ligger i linje med Guds Ord och ändå vara trygg. Ett annat sätt att hantera sådant hade Luther, som talade om adiafora, alltså att de fanns sådant som man både kunde ha och mista och som inte var väsentligt för tron. Därför kunde han acceptera olika uttryck. Men evangeliets kärna var klar.

Med en tydlig bild: Skriften är ett tak under vilket en mångfald av kristna uttryck och traditioner, ryms. Men det som inte ryms under taket är ur protestantisk synvinkel inte legitimt. Dvs. varje lära som inte har tydlig täckning i Guds Ord är oacceptabel. Och en lära måste ha ett solitt stöd i Nya testamentet, den kan inte bygga på ett kvarts bibelord här och ett halvt där.

De tidigaste bekännelseformuleringarna

Låt mig vara tydlig om Bibelns kánon innan jag talar om den tidiga läroutvecklingen: det finns ett oskick i den teologiska debatten som går ut på att man minskar Bibelns trovärdighet genom att säga att Nya testamentet inte var kanoniserat före 367 då Athanasius påskbrev listar det innehåll vi nu har i den bibliska kanon. Det är lika fel som om ett släktträd jag ritar upp 2014 skulle betyda att släkten inte fanns förrän då, även om rötterna kan gå tillbaka till 300-talet. De tidigaste delarna av kanon beraktades som helig skrift redan på 60-talet e Kr (2 Pet 3:16) och redan kring 100 tycks man ha samlat de kanoniska skrifterna.[5] På 130–talet utsattes kanon för sin värsta frontalattack av Markion och då måste det han funnit något att attackera.

Men när man bedömde vad som var helig skrift och inte var apostlarnas lära avgörande, och denna förmedlades parallellt med berättelserna om vad Jesus sagt och gjort.

Innehållet i Första Korintierbrevet 15:3 är en summering av Jesu frälsande verk, själva centrum i kristen tro:

Messias (Christos)[6] dog för våra synder i enlighet med Skrifterna;
han blev begraven;
han uppstod på tredje dagen i enlighet med Skrifterna;
Han visade sig för Kefas, sedan för de tolv.

Här har man alltså, innan vi hade ett Nya testamente, en grundläggande undervisning i tron. Paulus säger att han själv tagit emot denna, och hans omvändelse sker troligen redan i början på 30-talet.[7] Så tidigt finns alltså en första bekännelseformel! Och denna var det första som Paulus överlämnade till korintförsamlingen. Man kan alltså tänka sig att när Paulus kommer till Korint gör han två saker: undervisar från Skrifterna för att bevisa att Jesus är Messias (Apg 18:4–5) och ger de nyomvända sådan grundläggande undervisningen om Jesus. Observera att denna första bekännelse är historiskt baserad. Vad som historiskt hände med Jesus och dess andliga betydelse är i centrum: han dog, han blev begraven, han uppstod, och han observerades av pålitliga vittnen. Här är uppståndelsens faktum det viktiga: han var verkligen död, verkligen begraven, verkligen uppstånden, verkligen konstaterad levande av vittnen som var samtida med brevets läsare. Den andliga betydelsen av varför han dog lyfts särskilt fram: ”för våra synder”. Dessutom upprepas två gånger att Messias död och uppståndelse skett i enlighet med Skrifternas förutsägelser, viktigt särskilt för judar, som var en viktig målgrupp i Korint, men visar också på bekännelsernas DNA: de är alltid grundade i Skriften.

Detta är alltså inte hela den kristna tron, men det ”första”, ”viktigaste” som Paulus meddelade. Man kan ju inte säga allt, utan börja med grunderna; sannolikt handlar det om den dopundervisning som gavs. Det finns alltså från första början en apostolisk lära, grunden för den nyomvände Paulus och de nyomvända korintierna. Denna kan formuleras lite olika, men kärnan är densamma. I Första Timoteusbrevet finns denna formulering:

Han [Kristus] uppenbarades i köttet,

rättfärdiggjordes i Anden,

uppenbarades för änglarna,

förkunnades för hedningarna, blev trodd i världen,

blev upptagen till himlen (1 Tim 3:16).

Paulus tar i dessa bekännelserformler inte upp hela tron, utan det som det var diskussion om vid det aktuella tillfället, och det är så bekännelsen utvecklas. När tron är ifrågasatt måste man klargöra vad man tror på. Här är det inkarnationen, uppståndelsen, att han är Herren som förkunnas för världen och att han är upptagen till himmelen.

Trosregeln

Läran förmedlades inte framför allt som en text, utan som en auktoritativ undervisning som överlämnades från man till man. Ett av de starkaste exemplen på detta är Irenaeus av Lyon, den i Anden mäktige missionsbiskopen från Smyrna som missionerade bland de vilda gallerna (som inte hade bättrat sig sedan Asterix’ tid). Irenaeus var teolog, missionär och karismatiker, och ledde en församling där man både var beredd att dö för sin tro och profetera eller uppväcka döda. Irenaeus har en direkt koppling tillbaka till aposteln Johannes genom sin andlige far Polykarpos, som i sin tur var andlig son till Johannes. Det är genom denna lärosuccession, att man förmedlar trons innehåll till sin andlige son som ger det till sin andlige son, som denna bekännelse förmedlades och utvecklades.

Irenaeus talar just om ”Trosregeln” eller ”Sanningsregeln” som betyder en sanningens och trons måttstock, med vilken man kan mäta och kontrollera om en viss lära håller måttet. Detta är nödvändigt för Irenaeus som står i skarp konflikt med en hel mängd gnostiska villoläror. Irenaeus är bibelteolog; hans undervisning är genomsyrad av Bibeln och det han vill försvara genom trosregeln är Bibelns centrala sanningar. Tron är för honom en helhet, ”Sanningens kropp” – vilken fantastisk bild av tron! Den är levande och den är en helhet, och en kropp är verklig, historisk, till skillnad från gnostikernas eller andra påhittade trossatser. Paulus säger när han tar itu med flumteologer i Kolossai: ”Sådant är skuggan av det som skulle komma, men själva kroppen är Kristus” (Kol 2:17). Tron bygger på historiska data, den är redig och klar. Kroppsbilden tydliggör också att man inte kan slita bort delar av kroppen – en amputerad tro eller en torso är inte den fulla tron. Därför är det viktigt för väckelserörelser att förstå att deras speciella undervisning, deras nådegåva, inte är den kompletta tron. Den finns redan i Skriften, den är redan sammanfattad i den sunda läran. I ecklesiologin kan man tala om detta som rörelsers karismer – ett bra uttryck. Alla kristtrogna delar samma tro, men har olika nådegåvor, både som individer och andliga rörelser. Så har genom historien Guds Ande gett olika karismer till olika rörelser och dess förgrundsgestalter: Ökenfäderna, Franciskus, Luther, Wesley, Billy Graham. Och t ex till den karismatiska rörelsen och trosundervisningen. Och allt tillhör oss, eftersom det är givet av en och samma Ande!

Före Nya testamentets kanon finns alltså trosregeln, som är en utveckling och fortsättning av apostlarnas didachē och som blir ett av kriterierna när man bedömer om en skrift är apostolisk eller ej. Skriften är normerande, men man kan alltså inte sätta Skriften mot trosbekännelsen och säga att man kan vara utan läran. Det är både historiskt och teologiskt fel. Skriften för Jesus och apostlarna var det vi kallar Gamla testamentet, läran var en ryggrad som uttrycker det allra väsentligaste och mest ifrågasatta i kristen tro, då och nu. Är Jesus verkligen både sann Gud och sann människa? Är Jesu död frälsande eller ej? Är Jesus sannerligen uppstånden eller ej? När man studerat gamla och moderna heresier ser man att dessa punkter nog historiskt är de genomgående mest omstridda punkterna.

Men detta betyder inte att man kan sätta läran över Skriften. För att än en gång hänvisa till den geniale teologen Irenaeus är trosbekännelsen den ”enhetliga melodin som harmoniskt klingar genom skriftutsagornas många stämmor”. Som den fine svenske dogmhistorikern Bengt Hägglund uttrycker det: ”Sanningens regel är ingenting annat än denna hela Skriftens symfoni”.[8] Det är som sagt heller inte riktigt när man påstår att skriftkanon är så sen så att man tidigt bara har kyrkliga utsagor eller kyrkan som sådan att luta sig emot. Gamla testamentets kanon stod fast och förhållandevis tidigt formades Nya testamentet. Redan från början samlade man noggrant Jesusorden som auktoritativ undervisning i församlingen. Redan på 60-talet kunde man ju tala om Paulusskrifterna och använda termen för helig skrift, grafē, och på 130-talet finns det ju för Markion en nytestamentlig kanon att ifrågasätta. Johannes kan tala om profetiorna i Uppenbarelseboken som något som ska respekteras som Guds ord. När man betonar att läran fanns från början betyder det alltså inte att man förringar Skriftkanon, men att jag visar hur de historiskt var sammanflätade och utgjorde ett enat vittnesbörd.

Men också de med det högsta ledaransvaret i Kyrkan, apostlarna och sedan episkopoi, biskopsämbetet, hade uppgiften att bära och försvara tron. Episkopos betyder den som har översyn. Biskopen, som en apostlarnas efterföljare, fick främst uppgiften att bevara och försvara tron. Man gav inte detta ämbete till vem som helst. Dels skulle han utses av aposteln, på samma sätt som till exempel Paulus utsåg Timoteus och la händerna på honom, och han på andra. Men han skulle inte göra detta för tidigt, innan man kunde vara säker på personen, dennes tro och leverne. Dels skulle hela den kristna församlingen sedan gammal tid säga att denne person var värdig att bära ämbetet, genom att innan vigningen ropa ”Axios”, ”Han är värdig”, om de ansåg honom värdig ämbetet. Här har vi i den tidiga kyrkan en social kontrollmekanism genom kontinuiteten från apostel till biskop och biskop till biskop och det kristna folkets kvalitetskontroll. På så sätt garanterades under lång tid att den person som hade läroansvaret också bevarade läran. Och det var nödvändigt! Ett bra exempel är just successionen Jesus–Johannes-Polykarpos-Irenaeus. Man frågade helt enkelt, som vi gör idag: vem har fostrat den här ledaren? Vem har han stått under? Så småningom får man problem med biskopar som inte är värdiga, men det är en annan historia. Men det verkar som om man länge hade en stark sådan succession, även om det finns exempel på konflikter mellan sådana som står för den fullödiga tron och sådana som inte gör det. Någon kanske invänder att detta legitimerar all succession därefter, även när den gått fel, men det är inte alls självklart. Tvärtom måste det finnas en samstämmighet mellan yttre succession och lärosuccession; det bästa är båda. De stora kyrkor som håller fast vid Bibeln och den grundläggande tron har burit den kristna tron genom en historien. Problem uppstår först om dessa inte skulle låta Skriften ha sista ordet.

Det är alltså en tretvinnad tråd som håller samman den kristna tron i Kyrkans första tid, tretvinnat tågvirke, en kraftig tross med tre kraftiga rep: Skriftens kanon som snabbt får tydliga konturer, läran, som för vidare den apostoliska undervisningen och apostla- och biskopsämbetet som fungerar som en garant för tron under de första århundradena. Den goda frukt vi har av detta är Bibelns kanon med 66 böcker och de trosbekännelser som sammanfattar den sunda läran och är resultatet av de första århundradenas försvar av tron.

De första bekännelserna

Vi har redan sett hur bekännelseformler finns i Nya testamentet och det kan tyckas som de endast fokuserar på Kristus, eller den andra trosartikeln av trosbekännelsens tre artiklar.

Men att man bekände och bad till Gud Fadern var absolut självklart i den tidigaste kristendomen. Att den Heliga Treenigheten är trodd och bekänd är tydligt i Nya testamentet. Även om själva ordet treenighet inte används – men det gör inte ”väckelse” eller ”Andens gåvor” heller – finns det en rad trinitariska (treenighets-) utsagor i Nya testamentet. Den första man tänker på är att vi ska döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn: namn står i singularis, då de tre personerna har ett gemensamt namn. Det finns en lång rad andra exempel.[9] Redan i judendomen finns faktiskt triadiska, tre-delade, grundmönster och i templet fanns det en sång som alltid användes: ”Helig, helig, helig”. I den tidiga skriften Didachē föreskrivs att man ska döpa i den treenige Gudens namn – och då kan vi befinna oss på 50–70-talet e Kr![10]

Alla tre personerna i gudomen kallas Herre i Nya testamentet: Gud, Herren, JHWH som genom hela Septuaginta översätts kurios (Herre); Jesus som kallas kurios; och Anden som också kallas kurios (2 Kor 3:16–18). Det finns ingen utarbetad treenighetsteologi i Nya testamentet, för Nya testamentet är ingen dogmatik. Men verkligheten finns där, och Jesus räknar med den och talar i Johannesevangeliet om hur Sonen går till Fadern så att han kan sända Anden. I gudstjänst och lovprisning fanns detta trinitariska grundmönster tidigt. Andra Korintierbrevet har ju en fullödig sådan trinitarisk välsignelse: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Gud kärlek och de helige Andes gemenskap vare med er alla”. Det är i gudstjänsten och tillbedjan man uttrycker sin tro och där finns Treenigheten.

Med andra ord: tron på den Heliga Treenigheten finns där, man döper i den Treenige Gudens namn, man välsignar – och bara Gud kan välsigna – i Treenighetens namn, men man uttrycker den ännu inte i dogmatiska termer. Det är framför allt då tron attackeras som den måste uttryckas klart och dogmatiskt och de striderna kommer senare.

Sammanfattningsvis har utvecklingen fram till den apostoliska trosbekännelsen några olika steg:

1. Nya testamentets bekännelse-, dop- och tillbedjansformler, troligen med början i tillbedjan till de tre personerna i gudomen
2. Trosregeln, ett läromässigt skelett, som kan formuleras på lite olika sätt
3. Tidiga bekännelseformler: hos Justinus Martyren finner vi en lite utförligare trinitarisk dopbekännelse, som återspeglar hur Kyrkan i Justinus hemland, som nu år 150 kallades Palestina, bekände Kristus;[11] bland annat omtalas Jesus som ”korsfäst under Pontius Pilatus”. I den egyptiska eller mindreasiatiska Epistola Apostolorum från samma tid finns fem punkter: tron på Fadern, Sonen, Anden, den heliga Kyrkan och syndernas förlåtelse. Det finns andra liknande bekännelser, ofta tänkta som svar på frågor som ställdes vid dopet.
4. Symbolum Romanum, som är en dopbekännelse som vi har betygad 215, men som bör vara mycket äldre, troligen från 150. Denna finns i Hippolytos kyrkoordning och låter nästan som Apostoliska trosbekännelsen.
5. Apostoliska trosbekännelsen, som bara obetydligt utvecklar Symbolum Romanum.

Dessa bekännelser är inga filosofiska verk. Inte heller poetiska, även om de kan ha poetiska kvalitéer – detta sagt som en kommentar till f ärkebiskopens KG Hammars uppfattning att Gud bara kan beskrivas poetiskt. Bekännelserna är formuleringar som har levt med Kristi kropp och vuxit, precis som en kropp växer och förtydligats allt eftersom behovet uppstod. I Apostoliska trosbekännelsen kan man säga att Sanningens kropp är ganska fullvuxen och i de följande bekännelserna, framför allt den Niceno-konstantinopolitanska (i dagligt tal Nicenska trosbekännelsen), preciseras tron ännu tydligare, vilket var nödvändigt på grund av de attacker som riktades mot både kristologin och läran om Anden.

Den universella kyrkans tro

Det är denna tro som vi bekänner tillsammans med alla kristtrogna i alla tider. Vissa formuleringar har varierat, men samtidigt är bekännelserna förvånansvärt lika. Om man hittar samma formler i Egypten, Mindre Asien, Rom och Jerusalem vid samma tid brukar det i exegetiska sammanhang betyda att de alla går tillbaka på en gemensam källa. Troligen är bekännelserna vi nämnt från 150 betydligt äldre, vilket de bör vara för att ha hunnit vandra och bosätta sig på olika kontinenter.

Den universella kyrkan hålls samman genom denna tro på Fadern och Skaparen, som skapat allt genom sitt varde, Frälsaren, som återlöst världen genom sitt offer till syndernas förlåtelse, och den helige Ande, som blåste liv både i Skapelsen och Kyrkan, då och nu. Det är till denne Treenige Gud vi sjunger ”Helig, helig, helig”, det är i hans namn vi är döpta in i Kristi kropp. Denna tro är ”Sanningens kropp” som uttrycker den universella Kyrkans hjärta, odelad och odelbar.

[1] I regel är de nytestamentliga citaten mina översättningar från grekiskan, annars från Folkbibeln.

[2] Artikeln är en omarbetad version av en föreläsning vid Livets Ords Teologiska Seminarium hösten 2009 som inledning till en föreläsningsserie kring den Apostoliska trosbekännelsen.

[3] 1 Tim 1:10, 6:3; 2 Tim 4:3; Tit 1:9, 2:1.

[4] Katolska kyrkan katekes, 82.

[5] Se denna intressanta avhandling Tomas Bokedal: The Scriptures and the Lord: formation and significance of the Christian biblical canon: a study in text, ritual and interpretation.

Lund: Centre for Theology and Religious Studies, Lund University, 2005.

[6] Det är hälsosamt att översätta grekiskans Christos med Messias, eftersom det grekiska ordet inte är något annat än en översättning. Med detta betonar man att Messias är den judiske eskatologiske kungen.

[7] För Paulus kronologi, se Riesner, Rainer. 1998. Paul’s Early Period. Chronology, Mission Strategy, Theology. Övers. Doug Stott. Grand Rapids, Michigan: Wm. B. Eerdmans Publishing Company.

[8] Hägglund, Bengt. 2003. Sanningens regel, Regula Veritatis. Trosregeln och den kristna traditionens struktur. Skellefteå: Artos & Norma Bokförlag. Min framställning om Irenaeus bygger på Hägglunds bok.

[9] Bl. a. 1 Kor 12:4–6; 2 Kor 1:21–22; Gal 4:6; Ef 2:20–22; 2 Thess 2:13–14; Tit 3:4–6.

[10] Didachē 7:1.

[11] Ordet Palestina används först av kejsar Hadrianus i ett antisemitiskt försök att kalla Israel för filisteernas land och ordet kan egentligen ur historisk synpunkt inte användas för landet före 130 e. Kr.