Kánon är grekiska för ”rättesnöre”, ”mätredskap” och används för den erkända och auktoritativa samlingen av skrifter i ett visst sammanhang. Jesu och apostlarnas kanon har var samma som den judiska samtidens, inte som felaktigt hävdas en annan än den hebreiska Bibeln. En hypotes som numera har övergivits i forskningen är att det skulle ha funnits en grekisk, alexandrinsk kanon och en hebreisk. I den senare skulle då apokryfer och andra skrifter ha varit med. Så var inte fallet; hela judenheten hade sannolikt samma bibel under apostolisk tid.^⁠1

Arv från judendomen

Kyrkan ärvde kanon och kanontänkandet från judendomen. Under i alla fall de första kristna årtiondena fanns det bara en bibel, Gamla testamentet. Detta räckte: varje sida handlade om Kristus, och den judiska tolkningstraditionens metoder fungerade utmärkt för en tolkning ledd av Anden. Detta demonstreras i de apostoliska predikningarna i Apostlagärningarna och brev med djupa rötter i judisk tolkningstradition som Judas- och Petrusbreven.

NT:s kanon är tidig

Tidigt började man tala om nytestamentliga skrifter med samma terminologi som man använde för Skrifterna, hai grafai. 2 Petr 3:16 talar om paulusbreven bland de övriga Skrifterna, grafai, och i 1Tim 5:18 citeras ett Jesusord tillsammans med Gamla testamentet under den gemensamma beteckningen grafai (jag är inte mycket för ”red letter editions” – hela bibeln borde ju vara röd i så fall – men tycker om det när vi kommer till detta ställe, där jesusordet återges i rött!).

De troende använde alltså mycket tidigt de skrifter som vi fortfarande läser. Det är naturligt. Eftersom Jesus sa ”Ni har hört att det är sagt till de gamle … men jag säger er”, började man skriva ned vad han sade. Detta blev kanoniskt, och det hans apostlar sade blev också kanoniskt när de talade å ämbetets vägnar – Jesus sa ju: den som hör er hör mig.

Kanon fanns och kunde attackeras kring 130 e Kr

Det finns flera tecken på att nästan hela kanon var klar kring år 100. När ärkeheretikern Marcion på 130-talet e Kr börjar attackera en bibel med både gamla och nya skrifter tyder det på att en sådan kanon redan existerade! Han river ur allt ”judiskt” och ”legalistiskt”: hela Gamla testamentet, större delen av evangelierna, de passager i paulusbreven som inte faller honom på läppen.^⁠2 Så katastrofalt som detta var betydde nog Marcions angrepp något positivt på lång sikt: att kyrkan ännu klarare etablerade sin kanon. Redan kring år 100 tycks man ha samlat kanoniska skrifter till en enhet, i en ny uppfinning som hette boken.[1] Det är sant att det finns diskussioner om några nytestamentliga skrifter även senare, men att de trots diskussionerna kring dem hamnade i kanon visar att Kristi kropp kände igen dem som Guds Ord. Samtliga skrifter som var omdiskuterade och sedan erkändes som delar av kanon hade tidigt och tydligt stöd i kristenheten (Jakob, 1–2 Petrus, 2–3 Joh, Uppb).[2]

Fel att datera kanon sent

Redan under första århundradet har vi alltså tecken på en kanon. Det är alltså helt fel när man säger att kanon inte är klar förrän på 300-talet, ett argument som då egentligen används för att säga att kyrkan garanterar den apostoliska tron de första århundradena.

Det är sant att den äldsta förteckningen över de skrifter som ingår i vår kanon har funnits först 367 i Athanasius påskbrev, men långt dessförinnan finns vittnen om kanons utseende hos kyrkofäder och i kanonlistor som den mest kända Canon Muratori från slutet av andra århundradet.

Att säga att kanon är från 300-talet bara för att den första kompletta listan är från 367 är lika tokigt som att säga att min 1700-talssläkt är från 2000-talet bara för att det var nu vi gjorde en förteckning över den.

Är kanon ett resultat av ett kyrkomötesbeslut?

Nej, det kan man inte säga. Ytterst bestämdes kanons innehåll inte av ett beslut någonstans utan av att de troende kände igen Herdens röst i de olika skrifterna. Det var alltså hur Kristi kropp i olika delar av den tidiga kristenheten tog emot och brukade Bibeln som Guds Ord som fällde avgörandet. Men man ska minnas att det allra mesta låg klart kring år 100.

Skriftens kanon är den helige Andes verk. Han gav Skriften till Kristi kropp, och Skriften är sammansatt av de skrifter som tros överallt, alltid, och av alla. En sådan princip slår ju ut en klåfingrighet som Luthers (som annars höll hårt på Skriftens fullhet), när han ville utmönstra Jakobsbrevet, som han kallade ”halmepistel”. Varför ville han stryka Jakob? För att den inte stämde överens med hans egen favorittolkning. Luther hade gjort en ”kanon i kanon”, där vissa saker var viktigare än andra. Det är han inte ensam om. Det har varit en favoritstrategi bland teologer för att slippa underordna sig hela Skriften; kanon i kanon kan då uttryckas: ”evangeliet är i Bibeln, inte identiskt med den” eller ”Jesus är Ordet, inte Bibeln”. En bra test på teologi är om den leder till trons lydnad eller drar bort ifrån den!

Apokryferna

Samma sak gäller apokryferna, som inte kan bevisas ha tillhört den tidigaste kyrkans kanon; de har ingen plats alls i Nya testamentet. Varken Jesus eller någon apostel eller någon annan nytestamentlig författare citerar dem. Detta förvånar inte, för samma sak gäller andra samtida judiska författare som Josefus och Filon. Judarna har aldrig accepterat apokryferna som helig Skrift, medan kyrkor efter de första århundradena började göra det.

¹ Sundberg, A. C. (1964). The Old Testament of the Early Church. Cambridge, Harvard University Press; Sundberg, A. C. J. (1996). The Old Testament of the Early Church Revisited. Festschrift in honor of Charles Speel. Monmouth, Ill., Monmouth College: 88–110          .

² En utmärkt introduktion till kanon finns i Bruce, F. F. (1988). The Canon of Scripture. Downers Grove, Illinois, InterVarsity Press, om Marcion 134–144.

³ Här finns inte utrymme att närmare gå in på denna fråga.

⁴ Vincent av Lérins Commonitorium 2.3: quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est.

⁵ Se Gerdmar, A. (2004). ”Jesus, Gudamänniskan som återerövrar skapelsen.” Keryx 4: 31–41 om Irenæus som ett bland flera exempel.

[1] Se denna intressanta av­handling Tomas Bokedal: The Scriptures and the Lord: forma­tion and significance of the Christian biblical canon: a study in text, ritual and interpretation. Lund: Centre for Theology and Religious Studies, Lund University, 2005.

[2] Se Kruger, Michael J. Canon revisited. Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books. Wheaton, Ill.: Crossway, 2012, kapitel 8.