När man går miste om något eller någon man älskar, när man drabbas av en förlust av något slag, vare sig det gäller familj, arbete, vänkrets eller församling så är det naturligt att man sörjer. Om man har investerat mycket av sitt liv i något eller någon och det ser ut att gå förlorat så är det sunt att man reagerar. Att mista ett jobb man varit starkt förbunden med är ett sådant trauma. Avgörande förändringar i ens församling kan vara ett annat. Och måste få hanteras som det.

Första tiden kanske man inte på djupet inser vad som hänt och kanske viftar bort det. ”Det går bra” är en vanlig kommentar.

Men det kan gå i vågor och man ska inte alls vara förvånad över det. Hur man reagerar är högst individuellt. Man kan bli arg, ledsen, besviken. En del vänder det inåt, andra utåt.

Olika faser

De klassiska faserna chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen yttrar sig på olika sätt för olika människor. Och man måste ge sina närmaste, sina vänner eller församlingssyskon den tid de behöver för att komma igenom.

I chockfasen förstår man inte vad som har hänt. Och kanske heller inte inser hur svår förlusten är.

I reaktionsfasen kan man reagera på alla upptänkliga sätt. Ilska, tårar. Känslor att vara sviken, övergiven. Hopplöshet inför framtiden.

I bearbetningsfasen behöver man arbeta igenom vad som har hänt, varför, vilka konsekvenser det får. Man vill berätta om precis hur det gick till – hur många gånger har jag inte i människors sorgesituationer fått höra exakt hur det gick till när den eller den dog. ”På måndagen åkte vi in till pappa och då var det lugnt. Sedan ringde de vid tiotiden och sa…”. Det är en välgärning att lyssna när personen berättar.

Jag hörde mig själv göra likadant när jag för några månader sedan fick veta att LOTS, som jag satsat 20 år av mitt liv på, skulle läggas ner. ”På måndagen var jag kallad till en möte et cetera et cetera”. Man vill berätta för att bearbeta.

I nyorienteringsfasen börjar minnena och arbetet med det som varit skingras och man kan se framåt. Det kan vara svårt, särskilt när man inte ser en väg. Det finns en väg, men man kan inte se den. Och den som ser vägen kan inte lägga munkavle på den som inte gör det.  För mig var nog räddningen att jag fick en ny vision mitt i mörkret. Då gick det fortare med nyorienteringen. Men alla har inte det privilegiet.

Minst 6 månader är normalt för sörjandet och man brukar ofta säga att det är viktigt med det första året, när man går igenom de saker som brukar ske under ett år. Sedan bör livet komma in i sin vanliga lunk, även om det aldrig blir som förr.

I Guds Ord tar man sorgeprocessen på allvar: Predikaren 3:4 skriver

Gråta har sin tid,
    och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
    och dansa har sin tid.

Det finns en väg

Du som läser detta kanske undrar: finns det en väg? Kanske du tycker du hamnat i en återvändsgränd. Utan att vilja forcera din sorgeprocess eller religiöst smeta över vill jag säga: Ja, det finns en väg. Jesus är alltid vägen. När man kommer till honom och kan börja fokusera tillbaka på honom så börjar man se det.

Det finns en väg för Jesus att bli synlig i det här landet. Det finns en väg för Jesus att bli synlig i Europa. Guds Ord är detsamma, Jesus är densamme, den Helige Ande är densamme. Vägen till väckelse är densamma som den var i Jerusalem på första pingstdagen och den fungerar idag också, Apg 2:38.

Du som bekänner dig till Jesus ÄR i honom, också när du tycker det är väldigt mörkt. Du är i Jesus Kristus och han är i dig. Och ett steg i taget kommer du att se det och börja bygga igen.  För ditt liv är fördolt med Kristus i Gud. Gömt, som en skatt, tills det är dags för dig att börja gå vägen igen i full kraft. Halleluja!

Till dess: låt sörjandet få sin tid! Gud har den tiden och då har du den också.