Det var nog fredagen den 19 oktober Anders Robertsson ringde mig och undrade om jag eventuellt kunde medverka vid bibelsynsdag i Örebro påföljande lördag, se text- och videofiler här. Märkligt nog hade jag funderat hit och dit och tänkt att jag nog borde vara med, men hade för mig att det var lördagen den 20 okt och då hade vi andra planer i familjen. Så jag hade gett upp tanken.

När Anders Robertsson ringde insåg jag att det var den 27 oktober! Tyvärr hade den gamle veteranen Seth Erlandsson blivit sjuk. Först på onsdagen blev det dock helt klart att jag behövde ställa upp. Varenda minut verkade uppbokad den där veckan, även om jag i bakhuvudet hela tiden bearbetade vad jag skulle säga. Och Jona är förvisso inte my cup of tea.

Genom Guds nåd kunde jag i alla fall medverka. Det kändes viktigt att komma till tals kring dessa så avgörande frågor.
Men jag tror ingen av oss hade förutsett hur laddad frågan var och hur långt det  skulle dra ut.
Nu sex veckor senare är ändå, menar jag, de stora frågorna olösta. Visst har vi pratat exegetik och metoder och Jona, Jona, Jona. Men egentligen handlar det om tilliten till Guds Ord.
Jag hoppas debatten inte ska sluta i finlir där några professorer och docenter buffar på varandra utifrån sina teoripaket.  Vad debatten ytterst handlar om är ju hur vi ska fostra ledare som bygger upp Kristi kropp.

Tre frågor

Tre frågor tycker jag hänger kvar i luften:

• Hur ska garanterar man pastorsseminariernas legitima rätt och skyldighet att träna blivande ledare i sin kultur samtidigt som man ger en rejäl utbildning och rustar studenterna för dialog både med kollegor och andra människor.
• Varför leder den akademiska utbildningen så ofta till att man får en distans till tron.
• Hur blir bibelvetenskapen något som berikar Kristi kropp istället för att ofta upplevas som hot och börda?  Om inte förkunnelse och själavård blir det raster genom vilket vi bedömer frågan tror jag vi hamnar fel.

Vad tänker du?