Per Johanssons kommentar till mitt förra inlägg var så intressant så jag bloggar lite till kring detta:

Tack, Per för Ditt förtydligande!
Min lilla blogg är bara några föreläsningsanteckningar, och jag kunde ha kompletterat med det Du skriver. Det som praktiseras i Katolska kyrkan som konfirmation har sin parallell i myron- eller krismasmörjelsen i andra traditioner. Poängen är att andemeddelsen inte bara sker i dopet i den Treenige Gudens namn, utan också separat. Detta har luthersk kristendom ofta inte fått tag på pga konfirmations karaktär av endast katekesskola (se dock nedan om bönen vid svensk luthersk konfirmation). Konfirmation är egentligen inte alls att den troende bekräftar sitt dop, utan att Guds Ande bekräftar att den troende är Guds barn genom Andens gåva, se mitt förra inlägg och också Rom 8 – Andens kapitel!!

I mitt eget fall har det Du säger sin speciella historia. När jag i början av 1980-talet ”drabbades” av Andens dop/Andens gåva var en grundläggande fråga som oroade mig som en mycket allmänkyrkligt orienterad kristen och präst: finns denna erfarenhet i Bibeln och i kyrkans liv genom historien?

Jag anade att det hade med med ursprunget till konfirmationen att göra gick och konsulterade böcker i min egen bokhylla (jag minns detta som omvälvande timmar i mitt arbetsrum i prästgården i Åker). Jag hade den katolska bönboken Oremus som innehåller konfirmationsritualet, och även två små redogörelser jag hade från koptisk och (tror jag) syrisk kristendom (minns ej detaljerna): och Heureka!! här finns andemeddelelsen i kyrkans erfarenhet, bevarade i de liturgiska former som är parallella. Västkyrkans konfirmation, lutherdomens bön med handpåläggning ”Guds gode Ande lede dig på alla dina vägar” (fortfarande, men annorlunda formulerat i Svenska kyrkans nuvarande ritual – det är den egentliga konfirmationen!), östkyrkans myrra- eller krismasmörjelse har rester av Apg 8. Grunden är det som sägs i Apg 2:38 och Apg 8 (se t ex här om syrisk myronsmörjelse och texterna från Apg, här om rysk ortodox krismasmörjelse, också med referens till Apg 8, samt andra texter, vilket Per J nämner) med sekvensen Omvändelse/dop > andemeddelelse manifestad i Andens gåvor.

Att detta sedan har blivit formaliserat i liturgin är inget jag är ledsen för – det är bättre än att det inte hade funnits! Det finns alltså i de gamla stora kyrkorna teologiskt/liturgiskt utrymme för en andemeddelelse som är något utöver själva dopet. Jag frestas att säga: Halleluja! 😉 Nu är det bara att be att detta kan vitaliseras, dels kring konfirmation där Andens påtagliga närvaro kan både undervisas och förlösas, dels i en medvetenhet om att vi ska ständigt låta oss uppfyllas av Ande (Ef 5:18–21)!

I pingstkarismatiska sammanhang får vi se till att detta är ständigt praktiserad verklighet och att den bär den avsedda frukten: Andens frukt och Andens gåvor i funktion.