Med anledning av blodsanklagelserna mot Ariel Sharon återpublicerar jag en artikel som skrevs med anledning av liknande påståenden i Aftonbladet för några år sedan. Skrämmande nog är den idémässiga bakgrunden densamma. Men nu aktualiseras myten igen av en talesman i en svensk moské.  Någon vecka innan Förintelsens Minnesdag påminns vi ånyo om behovet att stå emot antisemitism och att antisemitism ofta kan förkläs till antisionism.

”Ritualmord” braskar på framsidan av Der Stürmer, Julius Streichers vulgärantisemitiska propagandaskrift, maj 1939. Bilden som visas är inte av något nyligen uppdagat brott utan ett kopparstick med rubriken ”Sechs Knaben zu Regensburg von den Juden ermordet”, sex gossar i Regensburg, mördade av judarna. Fem gosselik ligger uppradade framför det bord på vilket det sjätte offret står, omgivet av män med sådana attribut som man i karikatyrer brukar framhäva hos judar. Den förklarande texten fångar ritualmordsanklagelsen i ett nötskal: ”Den judiska planen att mörda en ickejudisk mänsklighet avslöjad”. Protesterna blev så starka att till och med Hitler beordrade att utgåvan skulle dras in.

Händelsen som kopparsticket åsyftar är ett föregivet ritualmord utfört i Regensburg 1476, men bilden överensstämmer alltför väl med ett träsnitt från 1493 av ett annat föregivet ritualmord, nu av en gosse vid namn Simon av Trient. De onda männen har knivar, och skålar i vilka de samlar upp blodet. I berättelsen om Simons martyrium erbjuds allehanda makabra detaljer om vilka kroppsdelar som skurits av och hur. När blodet har utgjutits och samlats upp, utbrister männen i en lovsång, för detta är inte endast ett mord, det är ett ritualmord. Det är naturligtvis långfredag och banemännen Tobias och Mayer förklarar för pojken att hans död har att göra med den korsfäste Kristus’.

Vandringssägnens typologi visas genom att samma motiv används för två olika händelser: en gemensam grundstruktur med små lokaliserande variationer: onda judar, lite kristen pojke stående – ibland liggande – på ett bord. Blod som i en lagom stråle rinner ur gossens eller ynglingens kropp, ner i en skål.

Samtidigt illustreras ritualmordsanklagelsens typologi. Det är (ofta) långfredag, den dag som för de kristna skulle tala om försoning, men som blev en dag då judar höll sig inne av rädsla att bli trakasserade eller till och med lynchade. Parallellt med Kristi golgataoffer upprepas judarnas gosseoffer, nu i en tysk stad, eller för den delen annan europeisk, rysk eller t o m syrisk. Blodet ska användas för att bakas in i judarnas osyrade matsabröd, som Israels folk, enligt 2 Mos 12, skulle äta på flykt från Farao och som ingår i påskens rituella måltid. Enligt myten använde judarna brödet i vidskepliga kurer.

Ritualmordssägnen fungerar som en övergripande berättelse grundad i uranklagelsen mot judarna: den s k deicidanklagelsen, att judarna dödade Jesus. Kyrkofadern Melito av Sardis utbrister i påskhomilian 166 e Kr: ”Gud har dödats genom en israelits högra hand”, en av de tidigaste och mest pregnanta gudsmordsanklagelserna. I Nya testamentet finns embryon till tanken, men hos Melito identifieras judarna grafiskt och kollektivt med Jesu banemän. Anklagelsen att judarna har dödat Jesus ljuder som ett mordiskt mantra genom historien.

Och det handlar inte bara om aldrig så elakt förtal – ritualmordsanklagelsen genererar pogromer och legitimerar förföljelser. Att deicidanklagelsen fått sådant genomslag är så mycket mer absurt som evangelierna och den apostoliska trosbekännelsen säger ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Den italiske riddaren och ståthållaren beordrade avrättningen, och romerska soldater utförde den. Judarna som kollektiv kan inte knytas till brottet, men det judiska ledarskapet tillhörde anstiftarna. Skulle Jesu död ge upphov till någon antietnisk rörelse borde det alltså vara antiitalienism.

Ritualmordsdramat återgestaltar Kristusmordet på ett otal sätt och platser, under nästan 1000 år. En gång från Norwich i England till nazismens pamfletter, återuppstår det idag i högerextremistiska kretsar, men kan också så sent som 2002 återfinnas i den regeringen närstående saudiarabiska tidningen Al-Riyadh.

Det första belägget för ritualmordsanklagelsen återfinns i England 1144. Judarna skulle ha gestaltat korsfästelsen genom att mörda en garvarlärling i Norwich, William, som återfanns död i skogen. Återigen under Stilla veckan riktades anklagelsen mot judarna och som vedergällning mördades en jude just på Långfredagen. En annan jude angav honom, en Judas Iskariot, vilket är ytterligare en antisemitisk stereotyp.

Liknande anklagelser spreds som en löpeld: 1147 i Würzburg, Gloucester 1168, Blois 1171, Saragossa 1182 – för att nämna några få av platserna. Judar finns överallt och idén om ett slags ondskefullt samförstånd blir ett embryo till tanken på en judisk världskonspiration. I närheten av ghettot kan ett barn hux flux dras in i gränderna och försvinna för gott, var som helst, för judar är alltid likadana. Tankar om den judiska världskonspirationen tillhörde Hitlers viktigaste retoriska element där han kunde identifiera både bolsjevikerna och deras motsats, den amerikanske kapitalisten, som delar av samma konspiration.

Den officiella katolska kyrkan motsatte sig ritualmordsanklagelserna och denna strukturella antisemitism som återfinns både i katolska kyrkan och hos reformatorerna kom att bli seglivad. Ibland fick de stora konsekvenser. 1490 anklagades den spanske juden Yuce Franco för ritualmord och avrättades 1491, och resultatet blev en folkstorm som resulterade i att alla judar året efter utvisades från Spanien. I ett modern perspektiv är katolska kyrkan dock faktiskt den kyrka som tydligast har tagit avstånd från antisemitism.

Även i finkulturen lever en judisk stereotyp kvar i högönsklig välmåga, Shakespeares Shylock, penningjuden som i ”Köpmannen i Venedig” kräver ett skålpund kött ur Antonios bröst om inte skulden gäldas. Om vi inte menade att dramat tillhör vår kulturs klassiker skulle den groteska judestereotypen Shylock bara betraktas som ytterligare ett sätt att fortsätta förtala judar. Samme ständige jude som kräver kristnas död och vill ljuta deras blod återkommer här, diktad just i England. Det är inte fråga om något ritualmord, men visualiserar den blodtörstige juden med sin kniv, beredd att skrida till verket. Shylockbilden är bara en fortsättning av en lång tradition av antisemitiska stereotyper och demoniseringar av judar i det elisabetanska England. Domarens list hindrar dådet från att fullbordas, men bilden av Juden sitter kvar på näthinnan, och en kontextuell läsning av Shakespeare gör det svårt att motivera andra, mer försonande, läsarter.

Men blodsanklagelserna lever inte endast i en förmodern, katolsk kontext. Judarna börjar under 1800-talet komma ut ur ghettot. Christian Wilhelm Dohms ”Über die bürgerliche Verbesserung der Juden” (1781) markerar första steg mot judeemancipation, och en liten men inflytelserik grupp upplysta européer började arbeta för en ändring. Inte så att man tänker sig en villkorslös emancipation där judar med bibehållen särprägel kan lemmas in i det tyska samhället. En sådan tanke slår egentligen inte igenom förrän efter Förintelsen. Upplysningens hållning formuleras träffande av den franske politikern Cleremont-Tonnerre i den franska nationalförsamlingen 1789: ”Judarna ska förvägras allt som nation, men tillåtas allt som människor”. På olika håll i Europa fick judarna varierande mått av medborgerliga rättigheter, men det var långtifrån en enkel väg.

För judarna i gemen blir emancipationen i Tyskland en chimär och den ringa emancipation som uppnåtts blir ett rött skynke för dess motståndare. En liten grupp emanciperade judar hade trots detta inkulturerats i det tysk samhälle och blivit till en förebild för emanciperade judar i Europa. Men det skulle de inte ha blivit, och snart kommer reaktionen i 1870-talets Tyskland.

Antisemitiska partier bildas, inte bara i Tyskland men i en rad europeiska länder. Och den blodtörstige juden är åter på tapeten. Försvaret mot blodanklagelserna visar att sådana egentligen förekom oavbrutet. Teologen Johann Salomo Semler vänder sig redan i slutet av 1700-talet mot blodsanklagelser, ironiskt nog samtidigt som kan kunde uttrycka starkt negativa åsikter om judar. Den så kallade Damaskussaffären 1840 skakade om Europa, då det påståtts att Fader Thomas, superior för fransciskankonventet i Damaskus hade försvunnit och ritualmördats av en judisk barberare. Men bekännelser hade, som brukligt var, framtvingats under tortyr. Sir Moses Montefiore med en delegation reste till Egypten och lyckades emellertid få de anklagade frigivna. I Kiev anklagades juden Menahem Mendel Beilis, för mord på en pojke, men Beilis frigavs, fastän en stor juridiskt högt uppsatt konspiration ville fälla honom. Anklagelserna var falska, vilket uppdagades.

I tysk offentlighet utspelades bataljen om ritualmordsanklagelserna mellan den katolske prästen August Rohling och den protestantiske bibelforskaren Franz Delitzsch just under den politiska antisemitismens genombrottsperiod. Rohling hade ruggat upp de gamla blodsmyterna och torgförde dem i sina skrifter. I flera pamfletter angriper man varandra, Delitzschs sista med det slående namnet ”Schack matt mot blodslögnarna Rohling och Justus”, 1883. Den kanske intensivaste försvararen av judarna mot blodsanklagelser var Berlinteologen och konsistorialrådet Hermann Strack, som från 1890-talet till sin död 1922 investerade all sin professorsauktoritet i att tillbakavisa blodsanklagelserna. Och det behövdes. Mellan 1880-talet och 1913 förekom mer än hundra ritualmordsanklagelser! Både Delitzsch och Strack hyllades av judarna för sina insatser.

Men kan det verkligen då inte bevisas att ritualmord praktiserats. Den judiske historikern Ariel Toaff publicerade 2007 ”Pasque di sangue. Ebrei d’Europa e omicidi rituali”, ”Blodspåsken. Europeiska judar och ritualmord” kring det annars så genomforskade Trientfallet. Toaff hävdade här att det fanns viss grund för att en liten grupp ashkenasiska (öst-) judar där skulle ha utfört sådana offer. En storm av kritik fick Toaff att backa, och tunga vetenskapliga bedömare fördömde boken som undermålig. För trots hundratals rättsfall med anklagelser mot judar som mördar ickejudiska barn har inget hittills kunnat beläggas.

Tre antisemitiska stereotyper har berörts här: att judar dödat Jesus och fortsätter döda kristna gossebarn, att judar, som Shylock, är giriga och i besittning av ekonomisk makt, och att judar spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, det senare ofta illustrerat med spindeln och väven. Stereotyper som dessa vävs ofta samman: det finns en ekonomiskt motiverad världskonspiration av judar som dessutom inte drar sig för att utgjuta blod, nota bene icke-judiskt blod.

I denna väv av myter uppfattas judarna som ett kollektiv, där alla likadana och aldrig förändras. Det en jude gör, gör alla judar, även om de är åtskilda genom tusentals mil eller tusentals år. Denna essentialism betyder i detta sammanhang att alla judar är lika farliga, vare sig de lever i antikens Alexandria eller dagens New Jersey. Pengarna, blodet, det osynliga spindelnätet. När man i israelisk press nu talar om Aftonbladets artikel som en ”blood libel”, den tekniska termen för sådana blodsanklagelser vi har diskuterat, eller när demonstranter viftar med till synes blodbestänkta matsot utanför svenska ambassaden, förstår man att insinuationerna och kopplingarna återuppväcker avgrundstoner. För i judarnas kollektiva minne blir mantrat om den blodtörstige juden kanske det allra mest stigmatiserande. Historien demonstrerar med all önskvärd tydlighet att dessa avgrundstoner förebådar nya förföljelser, inte minst i civilisation där indikationerna på antisemitism är på uppåtgående.