När i Förintelsen 6 miljoner judar dödades, varav 1,5 miljoner var barn, bara för att de var judar, var detta ett tecken på det ultimata barbariet. Dödandet skedde inte bara i dödsfabriker långt borta, t ex i Ukraina dödades många faktiskt av sina grannar. I Sverige tog antisemitismen sig mest administrativa former men medverkade på olika sätt till Förintelsen. Detta skedde i ett Europa som var kristet, upplyst, högteknologiskt med tiden mått. Nobelpristagaren Imre Kertesz säger att det var kort väg från bildningens Weimar till koncentrationslägret Buchenwald. Förintelsen var inte bara ett verk av en samling nazistiska galningar; den hade inte kunnat ske utan ett tyst stöd från andra stater och medverkan från alldeles vanliga män och kvinnor.

Men det började inte med Wannseekonferensen, som ägde rum för nästan på dagen 70 år sedan. Antisemitismen har djupa och delvis förblivande rötter, och jag ska nämna några för att vi ska kunna se dem och motverka deras inflytande.

Den första är kristen antisemitism – som kristna måste vi börja med oss själva. Jesus sa att ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) och Paulus näpser högmodiga hednakristna med att de inte haft någon Messias utan Israel, men snart blir kristendomen inte bara kritisk till judisk tro utan börjar forma en kristen antisemitism. Kyrkofadern Melito av Sardes säger att ”Gud har dödats genom en israelitisk hand” och det är ett av de första bevisen på den felaktiga tanken att judarna dödade Jesus. Faktum är att det troligen var italienare som höll i hammaren, men det har inte resulterat i någon anti-italienism. I det katolska Europa under medeltiden växte detta till förföljelser av judar på långfredagen och anklagelser om att judar dödar kristna barn och blandar blodet i mazzabrödet vid Pesach. Luther står i samma tradition och skriver den vidriga skriften ”Om judarna och deras lögner” – och faktum är att han hade en antijudisk hållning under hela sin gärning. Luther ropar: ”Bränn deras synagogor”. Och så gjorde man. I tyska Lutherstadt Erfurt på Kristallnatten 1938 ringde man till brandkåren i förskott – man ville skydda den omgivande bebyggelsen när man satte eld på den imponerande synagoga som judarna hade byggt. En rot till antisemitismen är denna långa tradition av lögner mot judar och judendom som kom att legitimera Förintelsen i de breda lagren av europeiska män och kvinnor.

Den andra roten är de irrationella fördomarna. Antisemitismen började inte med kristendomen utan fanns i den antika kulturen. Och genom historien har irrationella fördomar förföljt judarna. Man talar om penningjudar, judar som förgiftar brunnar, om judars dubbelmoral, och om hur judarna styr världen genom en gigantisk konspiration. Dessa fördomar lever, t ex i Aftonbladets skröna härom året om hur judar handlat med organ från dödade palestiniers kroppar. Det handlade om pengar, det handlade om blod, det var ett världsvitt nätverk bakom. Alla dessa fördomar är irrationella och känslomässiga; de förekommer inom vitt skilda kulturer och sammanhang, och kan förena människor med väldigt olika tro och kultur.

Den tredje roten kanske förvånar: en upplysningens antisemitism, att människor som hyllar upplysning och tolerans kan ha djupa fördomar om judar, och också kräva att de assimileras. Vi möter det i upplysningens Europa från 1700-talet, där man förespråkar tolerans just mot judar, men praktiken oftast blev en annan. Den nationalliberale Rudolf von Gneist i slutet av 1800-talet sa i ett tal: ”Först när judarna ger upp sin egenart kommer de till fullo att emanciperas”. I det Tyskland som var på väg mot Förintelsen var just detta att judarna bevarar sin egenart och sticker ut ett störande faktum och många judar gjorde av självbevarelsedrift allt för att sudda ut det som inte passade in. Samma intoleranta tolerans möter judar idag när man vill hålla fast vid sin uråldriga och för en jude nödvändiga föreskrift att omskära gossebarnen. Med rationella argument kan debattörer som är toleranta i de flesta andra avseenden kräva samma sak: judarna ska anpassa sig till modern svensk standard, annars kan de inte tolereras.

Den fjärde roten kallas i forskningen den nya antisemitismen, och den har vuxit i både Europa och Sverige. Som Henrik Bachner har visat kan denna återuppliva sådana stereotyper som tidigare använts mot judar och nu säga samma sak om Israel. Antisemitismen har blivit en antisionism. Sverige, särskilt Malmö, har uppmärksammats internationellt för en ökning av antisemitiska hatbrott, och både ledande professorer och politiker säger att judarna måste ta ställning mot Israel för att slippa dessa antisemitiska yttringar. Att kritisera judar är inte politiskt korrekt, men att kritisera Israel är det. Och hat förlöses mot varje jude för sådant som man, ofta överdrivet i media, skyller Israel för. För tredje man blir situationen svår. I Malmö hotades tonåringen Jacob av två kamrater från Mellanöstern som sa att han skulle ”halalslaktas”. Endast häromdagen florerade en bild på Facebook där man sprayat grova antisemitiska slagord mitt i Bredängs centrum.

När vi därför firar denna minneskväll för Förintelsens offer kan vi inte bara blicka bakåt, men också se hur, i det upplysta, kristna eller postkristna, numera multikulturella Europa, sådana signaler hörs och sådana tecken syns som en gång ledde fram till Förintelsen. Den kristna kyrkan måste hålla fast vid Jesu ord som gör oss tacksamma mot det judiska folket: ”Frälsningen kommer från judarna”. Den kristna kyrkan måste vara en trofast vän till det judiska folket och stå på deras sida i en situation av ökande antisemitism och växande hot mot staten Israel, det judiska hemland som både är en evig arvedel och en historisk nödvändighet. Och tillsammans måste vi arbeta för att Sverige, Europa och världen blir trygga för varje judisk man, varje judisk kvinna och varje judisk pojke eller flicka. Och samtidigt säga kaddisch för alla dem som dödades i läger som Auschwitz, Buchenwald, Maidanek och Treblinka.

Tal på Livets Ords Minneskväll för Förintelsens offer  2012-01-25 i Uppsala