I sin artikel ”Akademiskt och andligt” (Dagen 28 april 2010) berättar Göte Olingdahl om Lewi Pethrus’ intresse för ett kristet universitet. Detta kan på ett plan förvåna, då man ofta tillskriver pingstkarismatiker utbildningsförakt. På ett annat plan förvånar det inte alls. Att Pethrus som en av 1900-talets stora andliga ledare, med vision för ett kristet präglat samhällsliv också skulle förespråka kristet universitet tycks naturligt.

Pethrus var framsynt. För mer än fyrtio år sedan, 1967, var bildningsnivån i Sverige lägre. Sannolikt hade flesta medlemmar i dennes sammanhang betydligt lägre utbildning än idag. Nu får en predikant räkna med en god del akademiskt utbildade åhörare, människor som på jobbet tas på allvar som intellektuella och professionella aktörer. I en bönegrupp eller söndag förmiddag kan idag sitta ett antal högutbildade tillsammans med andra mer lägre utbildningsnivå. Detta är ett faktum, samtidigt som Guds församling inte ska ha anseende till person eller annan bakgrund.

I sitt vardagsliv är medlemmarna vana vid att resonera, ge och få skäl, reflektera och bilda sig en mogen uppfattning om saker. För att möta detta behöver pastorer gedigen och bred utbildning. Utbildning är inte allt, och en andlig ledare som inte är utbildad är att föredra framför en som under sin utbildning präglats av världslig ideologi och teologi som undergräver förtroendet för Guds Ord.

Men det bästa är förstås både-och. Det finns ingen motsättning mellan utbildning och äkta andligt liv, tvärtom. Det beror på vad man läser, och var man läser. Medeltida universitet växte fram med Kyrkan som bas och i ett universitas handlade det just om att kunna upptäcka och förstå Guds universum. Där fanns ingen principiell motsättning mellan tro och vetande; det vore ju märkligt om Gud genom tro hade skapat världen och att kunskap om densamma skulle vara farligt.

Kardinal John Henry Newman, själv en kämpande kyrkoreformator, pläderade i sin The Idea of a University för att akademisk utbildning varken skulle vara ensidigt ämnesfixerad (som den tyska och nordeuropeiska) eller endast praktisk-konfessionell. Den skulle odla ett sunt tänkande, ett öppet sinne, en förmåga att utvärdera, medvetenhet om metodfrågor, förmåga att kommunicera. Enligt Newman är kunskap ett mål i sig och inte bara praktiskt motiverad. Man kanske väntade sig detta av en ren akademiker, men inte av en andlig gestalt som Newman.

Men andlighet och akademi kan mycket väl höra ihop, även pingstkarismatisk sådan. En av amerikanskt kyrkolivs mest kända evangelister, Oral Roberts (1918–dec 2009) chockerade samtiden genom att starta ett universitet. Roberts var pionjär för helandeväckelsen och för evangelium predikat in i de amerikanska vardagsrummen genom radio och TV, i samma klass som vännen Billy Graham, vilken invigde Roberts största trosprojekt Oral Roberts University. Idén var inte bara ett predikantseminarium utan ett kristet universitet. Redan 1971 ackrediterades man officiellt av motsvarigheten till det svenska Högskoleverket. Programmen som idag genomgås av c:a 3000 studenter omfattar allt från skulptur till teologi, fysik till medicin. För ett svenskt (fri)kyrkligt och akademiskt sinne är mötet med ORU ögon- och öronbedövande, inte minst de tjugo stora, vackra byggnaderna. Här finns det som i sekularismens Europa inte får finnas: flera hundra välmeriterade akademiska lärare, tillika tusentals unga kristna människor som får sin yrkesförberedelse i en stark både andlig och akademisk miljö. Helig Ande och akademi tycks kunna samexistera. Och det amerikanska akademiska systemet har inget problem med det andliga så länge det akademiska håller hög nivå.

Enligt Olingdahl är det orealistiskt att idag starta ett kristet universitet. Om man tänker sig en institution med allt ifrån kemi till koreanska, och utbildning som sträcker sig till forskarnivå i dessa ämnen har han nog rätt. Men den kvalitet och bredd som en teologisk universitetsutbildning ger är ändå en nödvändighet i den tid vi lever i. Kanske måste det breda kristna universitetet vara både samfundsövergripande och internationellt; ”make no little plans here”, som Oral Roberts sa.

När därför väckelsebaserade samfund planerar för framtiden bör man vinnlägga sig om en gediget akademisk utbildning utan att kompromissa ifråga om bibeltro och karismatiskt liv. Det är möjligt. Sådan utbildning skulle tillföra styrka och djup till svenskt både kyrko- och samhällsliv.

Anders Gerdmar