Som svar på en artikel av Lena Einhorn, som vill placera Jesus och hans aktiva period på 50-talet istället för 30-talet har jag under påskhelgen debatterat med Lena Einhorn. Kul med en lekman som ger sig in i forskarnas hetluft, men tyvärr håller hennes argumentation inte måttet. Se debatten som började med Lenas artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/02/mysteriet-med-jesus-och-de-historiska-kallorna
Jag fortsatte med:
Jesu historicitet är väl betygad
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/03/jesu-historicitet-ar-val-betygad
och det blev två andra inlägg.
Cecilia
4 months ago
Intressant att båda Lena Einhorn och Bart Ehrman gått över till att tro att Jesus är en historisk person.
Visst är källäget från Jesu tid inte så rikt, men: Tror att det blir svårt att tro annat än att Jesus är historisk, med tanke på de texter vi har, så länge man inte har någon någorlunda koherent motteori.
Jag har i mitt debatterande märkt att det i princip är omöjligt att diskutera med någon som hela tiden vill att man bevisar att en viss textälla är äkta och inte falsk, ty det finns ju alltid möjliga scenarier under vilka en källa kan vara falsk, och tesen om att kristna kan ha förfalskat texter så att de ska passa ihop med Jesu historicitet, är ofalsifierbar, så det är inte seriöst. Jag känner igen det från klimatdebatten:
“Att det råder konsensus bland klimatforskarna om antropogen global uppvärmning (växthuseffekt), beror på att dessa forskare annars skulle förlora sina uppehällen och sysselsättningar”, när det i själva verket är så att i princip inga “klimatskeptiska” artiklar hittills publicerats i erkända vetenskapliga tidskrifter. De har inte klarat kraven på vetenskaplighet. Och hur motbevisar man en sådan tes? (Det är jag som är “Z” i denna långa Jesus-nätdiskussion)
Nej, det seriösa bemötandet av en disciplinär konsensus, är en motteori, (i detta fallet en myt-teori) som i stora drag är koherent, speciellt kronologiskt koherent, och som förklarar de texter och uppgifter vi har, på ett bättre/minst lika rimligt, sätt än vad historicitets-teorin gör.
Där tycker jag att Lena Einhorn åtminstone gjorde det hederliga, att komma med en specifik motteori (annan än den allmänna: “Det har skett någon form av mytbildning, vilken som helst), som alltså blev angripbar/sårbar.