Inledning

(Nedanstående är min föreläsning vid Bibelsynsdagen i Örebro 2012-10-27)

Det nya med den här diskussionen är inte innehållet – dessa frågor har präglat teologin sedan 1700-talet – utan det är att den förs i ett frikyrkligt sammanhang. Visst har frågorna funnits och bearbetats på olika håll, men jag välkomnar att frågorna har kommit upp i offentligheten. Det är naturligt, givet sammanhanget: vad undervisar vi blivande pastorer som i sin tur ska undervisa inte minst en ny generation medlemmar och troende? Samtidigt talar man om kris i stora delar av frikyrkan; prognosen för medlemstalen under några årtionden framåt är inte så lovande. Flera tidigare heliga kor bereds för slakt: bl a gudstjänstens traditionella former och nu: bibelsynen.

Varför är den historiska förankringen viktig? Kristen tro är med nödvändighet historiskt förankrad och det gäller i högsta grad Bibeln som ju är vittnesbördet om vad Jesu och apostlarna sa och gjorde. Kristen tro är falsifierbar. Historiska fakta är fundamentala för kristen tro och en avhistorisering av tron urholkar tron. Om vi hävdar att Jesus eller Paulus sa en sak och kanske inte sa den här saken kan det inte uppfattas annat än som att vi håller oss med dubbla sanningar.

Bibelns historiska förankring är lika viktig för kyrkan som den var för Jesus och apostlarna

• Kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund (jag använder fortsättningsvis kyrkan, ē kuriakē, här för kyrka, församling, samfund, kristen gemenskap och adjektivet kyrklig i denna breda mening, alltså med prefix som fri-, låg-, hög-, ortodoxt kyrkliga et cetera)
• Hela den nytestamentliga världsbilden förutsätter en teistisk gammaltestamentlig-andra templet-judisk världsbild med dess syn på universum som tredelat, dess syn på dess innevånare som Gud, människa och angeliska väsen och dess syn på tiden som eskatologisk. Denna världsbild måste grundläggande vara normerande för den kristna kyrkan: Ärkeängeln Gabriel kommer till Maria, Paulus far till tredje himlen, de ogudaktiga är förvarade i fängelse i väntan på domen.
• Apostlarnas undervisning i form av trosregel och de apostoliska skrifterna, inklusive de gammaltestamentliga som var den kristna kyrkans första kanon är och måste alltid vara normerande, ”den tro som en gång för alla meddelades till de heliga” (Judas 3). Dvs Skriften har alltid ett primat framför alla andra källor, samtidigt som den kristna traditionen i dess bredd från fäderna till Lewi Pethrus, Ongman eller vilka profeter vi håller oss med får plats under dess primat.

Bibeln omfattas med tro som allt annat i tron

Det historiska är grunden, men det är inte hela huset. Med nödvändighet är tron på Bibeln just en tro. Bibeln är inte downloaded from heaven genom ngn slags automatinspiration, utan har tillkommit genom den helige Andes verk i kyrkan. Den kristna kyrkan tror att Anden har talat, inspirerat och initierat skrifterna, och vakat över dessas väg från inspiration över manuskript fram till att de blev en del av vår Bibel. Denna process kan inte förstås utan Anden och kyrkan och kan aldrig heller förklaras och försvaras endast rationellt. Min tro är att Anden lyckades ge oss ett levande Guds Ord som är precis som han ville ha det, trots sin uppenbart mänskliga dimension. Så har Gud handlat i inkarnationen, i kyrkan födelse och liv, i sakramenten. Så har Gud handlat när han gav oss sitt levande Ord. Vi har fått inte bara 66 skrifter, utan en Skrift, vilken som helhet vittnar om den Treenige Gudens handlande i historien.

Bibeln tolkas inte isolerad från sin tradition utan i den. Vi exegeter behöver kyrkans ramverk – både läroämbete i någon form och det kristna folkets accept – som kan sätta gränser, inte för vad man får göra i akademin – det har inte kyrkan med att göra – men vad man kan göra i kyrkligt baserade seminarier och universitet. Det är alltså inte konstigt att Wheaton college inte förnyade kontraktet med läraren Joshua Hochschild som blivit katolik (vilket Hochschild tyckte var fullt rimligt) eller om påven vill strama till tyglarna för exegeterna, något som han nu gjort. Om jag skulle börja undervisa något som uppenbart strider mot klassisk kristen tro eller behovet av personlig omvändelse så skulle jag behöva se mig om efter något annat jobb. Och rätt så. Ytterst har läroämbetet i vilken form man nu utövar det ett ansvar för att den tro som en gång traderats till de heliga bevaras.

Kyrklig exegetik och sekulär

Bibelsyn är ytterst ingen vetenskaplig fråga utan en dogmatisk. Vetenskapen kan beskriva tro men inte avgöra om tro är rimlig eller ej och bibelsyn är en trosfråga. Samtidigt är det naturligt för den kristna kyrkan att arbeta vetenskapligt också med Bibeln. Detta baserar sig på att kristen tro är historiskt grundad. Alltså är det viktigt att vi använder oss av historiska metoder för att ta reda på hur saker förhåller sig. Detta kan och bör vi göra i dialog med andra forskare, både agnostiska och kristna från olika traditioner. Alternativet är att vi skulle hålla oss med en egen sanning som inte behöver verifieras, men om Kristus inte har uppstått är vår tro en bluff och vi bör snarast omskola oss till historiker eller litteraturvetare beroende på var karriären ser ljusast ut.

(Men nu har Kristus uppstått, så de behöver vi inte och därför har vi också denna diskussion).

Vetenskap ägnar sig åt intersubjektiva samtal kring fenomen eller i vårt fall källor. Det jag säger ska kunna prövas och personligen uppskattar jag detta samtal med exegeter från helt andra läger. T ex har jag skrivit en metodlärobok i nytestamentlig exegetik som används vid svenska universitet tillsammans med Kari Syreeni och vi menar båda att man måste läsa texter intersubjektivt och med stor hermeneutisk medvetenhet.

Samtidigt finns det en naturlig konflikt mellan en klassisk kyrklig och en sekulär världsbild. Kari och jag kan vara överens om tolkningar och han insisterade på att jag måste hålla på min integritet som forskare när andra ville klippa vingarna, men vi skulle säkert vara oense om många grundläggande analyser.

Hur ska de då förhålla sig till varandra?

Jag tror man kan ta hjälp av Wittgensteins språkspelsidé: det finns olika spel med olika spelregler. Handboll förbjuder att sparka bollen, fotboll förbjuder hands. Jag kan föra samtal med vem som helst och lära mig saker pga deras annorlunda horisont, t ex feminister även om jag inte alls köper feministteologi, katoliker, ortodoxa eller evangelikaler, eller agnostiker. Kanske har de sett något jag inte har sett? Troligen. Men våra glasögon är inte sämre än andras, vi som de andra ser allting genom våra glasögon, men vi kan också se saker som inte andra ser.

Men mitt primära paradigm eller språkspel är kyrkans. Grundläggande där är, som jag nämnt, en apostolisk tro som omfattar Bibeln 66 skrifter som Helig Skrift, som livlinan, som säden som födde och föder tro. Jag är väl medveten om att det finns ett kontinuum av tolkningspositioner inom kyrkan, men menar också att det finns sådant som är absolut, som man aldrig kan släppa utan att svika Kyrkans Herre.

Vilken världsbild är mest rimlig, mest vetenskaplig? Visst finns det sakförhållanden som är odiskutabla: jorden är betydligt mer rund än platt, tyngdlagen fungerar nästan alltid. Men vetenskapen är inte – ska i alla fall inte vara det – en religion eller världsförklaring, den är en verkstad där man undersöker och tolkar verkligheten. Jag älskar därför uttrycket den akademiska religionen: att man i teologens korridorer formulerar en egen trosuppfattning som bygger på de otvivelaktiga vetenskapliga fakta man etablerat.

Nej, den som grundläggande inte accepterar skapelsens, undrens, profetians, inkarnationens och jungfrufödelsens möjlighet har helt enkelt en annan världsbild än den kristna kyrkan. Och jag som kyrklig exeget kan naturligtvis diskutera texter kring dessa områden med vem som helst men pga min teistiska-kristna världsbild kommer jag hela tiden att säga: glöm inte undrets möjlighet, glöm inte att Gud finns och verkar i historien. När de säger: uppståndelse kan inte ske så säger vi: jo, uppståndelse kan ske och har skett och vi vet helt enkelt inte vad som är möjligt och inte.

Några proberstenar

Jag ska ta fram några proberstenar där trycket är stort från exegetik formad utifrån en världsbild som är främmande för och där jag menar att vi inte kan ge upp den historiska grunden och också kunde vara tuffare som vetenskapspersoner.

1. Vem böjer sina knän i Efesierbrevet?

En ständig fråga i diskussionen om Nya testamentet är den om pseudepigrafi. Jag har här fomulerat den ”Vem i Efesierbrevet säger: ”Därför böjer jag mina knän”? Det sker två gånger (Ef 3:1, 14), med en anakolut emellan som antingen är ett tecken på autenticitet – aposteln tappar satsbyggnaden när han stoppar in en bisats, eller är det ett stilmedel som en senare skribent använt. Men frågan är ändå: är det viktigt med nytestamentliga texters autenticitet. Min egen hållning är klar: det är viktigt när det förekommer ett tydligt personligt material som här: aposteln (som för ovanlighetens skull är ensamförfattare) hälsar, anknyter till mottagarna (1:15), har en lång sektion där han talar i första person (kap 3), beskriver sig själv som fånge i Herren (3:1, 4:1), använder sitt lidande som trovärdighetsskapande som i t ex 2 Kor et cetera et cetera.

Den externa attesteringen är stark, kallat Laodiceabrevet redan av Marcion (!), används sannolikt av en rad fäder, inkl Polykarpos och Irenaeus och även gnostiker. Det finns alltså från den tidiga kyrkan inga frågetecken ang dess äkthet.

Först i början av 1800-talet börjar brevet ifrågasättas, bl a av Schleiermacher och de Wette. De grundideér som de Wette har kommer sedan att följa brevet fram till idag: likheten med Kolosserbrevet, dess tankelösa ordrikedom jämfört med det kortare Kol och tankar som är främmande för aposteln: kyrkosyn, demonologi, hans ovänliga förmaningar, kopplingen kyrkan och äktenskapet et cetera. Språk och vokabulär är en annan fråga. Samma argument finns i dagens kommentarer och inledningar till NT, och konsensus är att Efesierbrevet är deuteropaulinskt, alltså inte autentiskt eller, en lösning för de mer konservativa, att det härrör från en paulusskola. Det senare är ett vanligt förslag för många texter och ett sätt för oss mer konservativa exegeter att behålla någon slags autenticitet utan att bli för konservativa. Dels kan man säga att konsensus faktiskt aldrig är ett argument, bara en vägvisare som pekar på troliga lösningar och dessutom återstår det att bevisa både existensen av en paulus- eller petrusskola – dessa mycket vanliga hypoteser saknar mig veterligt stöd i källorna.

Men hur ser vi på nytestamentlig pseudepigrafi? Är det Paulus säger här fejkat, påhittat? Vem har i så fall hittat på det?

Eller köper vi utan större diskussion en modern forskningstradition som faktiskt endast bygger på interna argument som lätt kan motbevisas istället för att ta fasta på den externa bevisning som är ganska massiv?

Det är lätt att hävda saker som är i linje med forskningstraditionen, motsatsen är svårt. Men konsensus är inget argument, det är en vägvisare till en trolig eller möjlig tolkning

Och det finns ett grupptryck som formar den som kommer in i exegetiken oftast till större konformitet.

Mitt mångåriga umgänge med herrar som de Wette, Schleiermacher, Baur, Semler m fl har lärt mig att dessa lika lite som vi var oberoende av sin tid och sina förutsättningar. Tvärtom var de ofta betydligt mer ogenerat hängiva ettAtt lutheraner i någon form har svårare för det är katoliker har nog att göra med kyrkosynen, den universella, kosmiska kyrkan är svår att foga in i en luthersk eller pietistisk teologi som finns i vad jag brukar kalla ”de lutherska breven”. Men ur vetenskaplig synpunkt är det anmärkningsvärt att man inte mer radikalt ifrågasätter sin forskningstradition och är beredd att öppna frågan om Efesierbrevet igen.

Och frågan är: vad kostar det att acceptera att en text är deuteropaulinsk? Resultatet blir att vi får en mindre kanon. I praktiken är det svårt för en akademisk exeget att räkna med att Ef eller andra brev i samma kategori är autentiska. En paulusavhandling får oftast handla om 7 brev eller färre. Men tänk om Paulus skrev brevet, vilket jag ser som fullt möjligt. Jag kunde ta en rad exempel på detta: tänk om de föraktade petrusbreven är äkta och tillsammans med Judasbrevet ger oss en unik inblick i tidig judisk kristendom. Denna tanke är inom exegetisk politik så annorlunda att man nästan inte kan säga det. Ändå, efter att ha suttit med näsan över dessa brev i sju år av mitt liv, skulle det inte förvåna mig om det är så, och intressant nog finns det tecken på en svängning i forskningen på den här punkten.

Jag menar att exegetik som vill kalla sig evangelikal eller liknande skulle kunna bli tuffare i sitt sätt att hantera dessa frågor om pseudepigrafiska brev. Alltså: hur Efesierbrevet blev pseudepigrafiskt.

Är det då viktigt med författarfrågorna. Ja. I alla dessa texter görs det anspråk på att det är en viss författare och om man på lösa grunder avvisar detta skapar man en dubbel sanning. I vissa sammanhang kan man säga: Kyrkan tror att det är Paulus, Petrus, då gör det detsamma om det är så eller ej. Jag kan inte acceptera denna dubbla sanning. Och till dess att det finns tillräckligt vägande skäl mot dessa texter måste jag acceptera dem som autentiska. Detta ger mig i sin tur större frimodighet när jag använder dem i förkunnelse och själavård; vad som är betraktat som andra klassens texter kan i själva verket bära på en oerhört rik undervisning om Guds hemligheter.

2. Vem sa: ”Så älskade Gud världen?”

Hur ser vi på Johannesevangeliet: Joh 3:16 ”Ty så älskade Gud världen”? Den dominerande linjen i forskningen är att det är en johanneskommunitet, att evangeliet är en berättelse lika mycket om denna kommunitet som om vad Jesus sa och gjorde. Sammankopplad med detta är också tanken att Joh är mer teologi än historia, men också att det Jesus säger i Joh snarare än skapt av församlingen eller johanneskommuniteten är av Jesus själv. Traditionellt har man tillmätt Jesusorden i den synoptiska traditionen mycket större betydelse medan de många och långa Jesusorden i Johannes klassas som en produkt av församlingen. Det extrema Jesusseminariet i USA menade att ett enda Jesusord nästan var autentiskt. Naturligtvis inkluderar oerhört viktiga texter då pseudepigrafiska: Jesu avskedstal och förbön, brödtalet och hans undervisning till Nikodemos där Johannes 3:16 ingår. Dessutom har Joh (och Kol) enorma konsekvenser för kristologin.

Här står alltså en av den evangelikala och frikyrkliga kärntexter på spel och jag säger detta för att visa att frågorna om bibelsyn och synen på dessa texter har stora konsekvenser för hela vår teologi. Visst: om man kan visa att texterna inte är autentiska så måste vi släppa dem, men hellre än att ge upp skulle jag radikalt gå igenom frågan igen.

Glädjande nog har en mycket duktig exeget, Richard Bauckham, bidragit till att vända på diskussionen. Det har då och då dukit upp forskare som har visat på detaljer i Johannes som verkligen pekar på historiskt material hos Johannes, t ex försvarades en avhandling häromdagen vid en fakultet som är väldigt noga med att man är historisk-kritisk som hävdar att Johannes ger historiskt viktig information om templet. Jag skulle själv tillägga att jag betraktar löftet om Andens dop som tidigare än det som finns i synoptikerna.

Men det Bauckham gör är att han helt fräckt menar att hypoteserna om en Johannesförsamling och hela bilden av evangeliets tillkomst saknar grund och föreslår att det är ett tidigt evangelium skrivet av ett ögonvittne. Jag ska inte gå in mer på detta, men vill bara visa att man inte ska ge upp för tidigt!

3. Är profetia möjlig? Om vaticinium ex eventu

Jag ska kort ta upp denna tredje fråga som har stor betydelse både för gammaltestamentlig och nytestamentlig exegetik: är profetia möjlig. Märkligt nog gäller det en och samma förutsägelse: om en förödelsens styggelse, i Dan 9:27 där förutsägelsen tillsammans med andra förutsägelser i Daniel som stämmer förvånande väl på Antiochus IV Epifanes har lett tolkare sedan Porfyrios på 200-talet e Kr att se Danielsboken som ett pseudepigrafiskt verk från efter händelserna i Jerusalem kring år 165.

Det andra sammanhanget där man menar att evangeliernas författare lägger en liknande vaticinium ex eventu i Jesu mun är när samma förödelsens styggelse nämns i Matt 24:15par. Även i detta fall skulle det vara en förutsägelse som senare läggs i Jesu mun.

Utan att kunna gå in i alla detaljfrågor som säkert kommer att diskuteras så länge det finns exegeter (finns det exegeter i himlen?) så är det rimligt att ställa frågan: tror vi på profetians möjlighet, att Daniel på 500-talet före Kristus (det finns argument både för och emot de båda konkurrerande dateringarna) kunde så exakt förutsäga händelserna i Jerusalem? Tror vi att Jesusordet som sedan delvis gick i uppfyllelse år 70 är en äkta profetia.

Ytterst handlar det ju om hur vi ser på det övernaturliga och hur vi använder den ena eller andra synen exegetiskt.

Vad är vetenskapligt nödvändigt?

Jag nöjer mig nu med dessa tre exempel.

Min poäng är denna: det är viktigt med Bibelns historiska grund, det är viktigt att Jesusorden är autentiska, det är viktigt att Jesusorden är autentiska och att han kan profetera. Och att profetia faktiskt finns och fungerar och mycket exakt kan återge skeenden i framtiden.

För det är en fråga om världsbilder. I det moderna vetenskapliga samtalet har Bibelns kritiker satt agendan utifrån sin världsbild. Den har bestämt hur frågorna ställs och det är ingen överdrift att modernitetens syn på det övernaturliga har pressat sin syn på det övernaturliga på Bibeln allt sedan deisterna.

Jag menar att vi som teister och kristna inte behöver eller kan acceptera denna världsbild eller begränsningar som sätts på vad som är möjligt utifrån denna världsbild.

Det vi måste fråga oss är istället vad som är nödvändigt utifrån en sund vetenskap?

• Vetenskaplighet är som jag sagt nödvändigt. Men jag vill skilja på vetenskaplighet och anammandet av en sekularistisk världsbild.
• Alla oavsett världsbild måste ge skäl för sina tolkningar. Vetenskaplighet innebär intersubjektiv prövbarhet i samtalet mellan människor med olika världsbild inte att man utgår från viss världsbild.
• Vetenskapen frågar: vad kräver källmaterial som bortom rimligt tvivel pekar i viss riktning?
• Samtidigt behövs det vetenskapliga arbetet för att få stabila läsningar av texterna och undvika spekulativ eller ideologiserad bibeltolkning, typ vissa fromma, men äventyrliga bibeltolkningar som finns i bl a karismatiska eller sammanhang eller t ex queerexegetik som är det senaste exemplet på en starkt ideologiserad tolkningslinje.
• Jag säger inte att vi måste skriva under på allt som en amerikansk inerrancydiskussion har sagt eller ens operera inom dessa paradigm. Jag tror det finns andra sätt att hantera de svåra frågorna och skulle om jag haft tid plädera för en pneumatologisk-ecklesiologisk bibelsyn, där Andens verk från spiration till kanonisering och utläggning av Skriften betonas. För mig är det lösningen på de ojämnheter och svårigheter som finns i Bibeln.

Slutligen: ett missionalt-pastoralt perspektiv

Som god smålänning frågar jag alltid: Vad kostar det?

Denna diskussion förs inte på akademin utan i en kyrka, i en missionsskola. Vi alla representerar olika sammanhang vars huvuduppdrag är att göra lärjungar till Jesus. Utifrån detta blir frågan inte bara akademisk eller intellektuell utan pastoral och faktiskt existentiell.

• Modern exegetik har mycket präglats av apologetik genom reduktion, på vilket Bultmann är ett exempel. Han ville inte förstöra för kristendomen, han ville rädda den. Den som mött tysk liberal protestantism vet vilka konsekvenserna en sk liberal eller reduktionistisk bibelsyn får för församlingen:
  • Jag skulle vilja påstå att kyrkohistorien visar att liberal teologi inte får några barn, men (efter att ha konsulterat bl a Dr Aronson) att varje väckelse av olika snitt vi ser i gammal och ny historia har ett gemensamt: de tror på Bibeln som Guds levande Ord och de har knappast utrymme för ett ifrågasättande av Bibelns historicitet.
  • Och pastoralt: allas vårt fokus är nog den lilla människan, den utsatta människan, kvinnan med blodgång, den f d narkomanen, den ensamma mamman som oroar sig för sin son: vad säger vi till henne? Gäller Jesu löften om bön och bönhörelse i Jesu avskedstal, gäller löftet om Anden: betyder Golgataoffret att Jesus har dött för alla människors synder eller frälser Gud oss utan och trots offret, som en metodistisk exeget yttrade på exegetiska dagen i år? Här får den exegetik vi bedriver framför datorn direkta konsekvenser för förkunnelse och själavård.

Det är därför fasthållandet vid Bibeln som Guds levande historiskt grundade Ord är nödvändigt, för människornas skull.