(Finns det myter i Bibeln? En respons till Greger Andersson inlägg ”Fakta och fiktion i Bibeln” vid Bibelsynsdagen i Örebro, oktober 2012)

Inledning

När Rudolf Bultmann inleder sin berömda ”Jesus Kristus och avmytologiseringen” (1941) menar han att man inte kan använda elektricitet och radioapparat samtidigt som man håller fast vid en biblisk världsbild med dess kosmologi och dess syn på olika övernaturliga makter et cetera.

Myten betraktas som den förvetenskapliga människans världsbild och den moderna upplysta människan kan inte tro på sådant.

Nu tror jag inte den här upplysta människan finns. Mycket välutbildade, reflekterade och professionella människor som inte bara äger en radio utan kanske kan operera in den i en patients hjärta om det skulle behövas kan dela en biblisk världsbild. Alla (mitt exempel är min bönegrupp där vi råkar ha en hel rad akademiker på hög nivå, bland andra fina människor med olika bakgrund) kan be för den som är sjuk, eller profeterar när Anden så leder. De är just sådana som Bultmann tänker på eller som en annan teolog jag läste häromdagen sa: den postmoderna människan. Ärligt talat tror jag ingen av dem finns.

Ändå är det den approach som Bultmann har som har drivit fram frågan om myter i Bibeln. Ytterst anar jag att Greger Andersson är ute efter att nå fram till sådana hör moderna eller postmoderna människor utifrån sin bibelanalys.

Fakta och fiktion

Nu har Greger valt att inte tala om myter i sitt paper, men talar om fakta och fiktion. Han påstår alltså inte direkt i alla fall att Bibeln innehåller mytologiska element. Men dock fiktiva.

Låt mig ändå först svara på hur jag ser på frågan om det finns myter i Bibeln, eftersom någon kan ha kommit hit för att titeln lät intressant. Jag menar att när Bultmann eller andra väljer ordet myt för bibliska berättelser så gör de våld på Bibelns egen självförståelse. Som jag sagt tidigare idag har Jesus och apostlarna en världsbild som omfattar alla de saker som man utifrån en avmytologiseringsideologi skulle uppfatta som mytiska. Jesus har det, apostlarna har det, kyrkan har alltid haft det. Och jag tror att den del av det skeende som Bibeln beskriver som ännu inte har skett kommer att visa sig bli sådant. Jag ska inte prata mer om Nya testamentet, men problematiken är densamma.

Nu skulle vi behöva börja med att komma överens om begreppen; litteraturvetare kan säkert tycka så om exegeter också, men jag kan tycka att begreppsapparaten kan bli en dimridå som döljer vad vi egentligen pratar om. När jag pratar om faktiska händelser så menar jag att det är händelser som har inträffat i vår konkreta historia, lite som när man vill bita i guldmyntet för att kontrollera att det verkligen är guld. Fiktion är däremot något som är fiktivt, uppdiktat.

Detta är av största vikt i de två historiska religioner som bygger på Israels Bibel: för båda är frälsningshistoria av yttersta vikt. Systematikern Robert Jenson definierar Gud som ”Han som räddade Israel ur Egypten”, utifrån hans handlande istället för att definiera honom i filosofiska termer. Historien ligger som ett nödvändigt grundmönster både i Israels och den kristna kyrkans tro, skelettet i troskroppen om man så vill. Om historiciteten i GT äventyras hela tron; tänk Dig kroppen utan skelett.

Olika genrer kan användas om historiska händelser

Nu kan man berätta om faktiska händelser oberoende av genre, dvs typ av text (genrer är recept, dikt, lagtext). Jag tillhör inte de konservativa fågelskrämmor (argumentet kallas så), s k bibeltroende tolkare som menar att allt som står i Bibeln är historisk information – man får hålla ordning på sina argument. Jag brukar själv gärna använda bilden av språkspel. Vi har ett bra exempel på två språkspel som används för att beskriva ett historiskt datum när Debora och Barak. Barak slår Sisera och det berättas i narrativ form i Dom 4 och i form av Deboras sång i Dom 5. Faktum är för Domarboken författare att Sisera blev slagen, men det berättas i olika genrer. Syftet är i båda fallen att berätta vad som hände och ett ytterligare syfte är att prisa Adonaj för vad han gjort och hylla Debora. Oberoende av genre kan man alltså berätta om en historisk händelse. När vi lyssnar noga hör vi: Barak slog Sisera under ledning av Deborah och i den mäktige Gudens kraft.

Men man lyssnar inte bara noga utan lyssnar till texten som Guds Ord, lär sig något om Gud, om hans handlande i historien och också om djupen hos Gud.

Och jag vill varna för ”genretricket” – att man använder genredefinitioner för att frånkänna en text historicitet. Det fungerar inte eftersom man med olika genrer kan påstå historiska eller icke-historiska saker.

Jonaberättelsen

Nu till Jonaberättelsen: vad betyder den för oss? En hel del, för Jesus plockar upp den bland hundratals berättelser och återberättar den som en historisk händelse, en faktum för att använda Gregers ordval. En hel del, för Paulus säger i 2 Tim 3:16 att ALL skrift är ingiven av Gud. Och det inkluderar Jonaboken. Om alltså Jonaboken har historiska anspråk så kan jag inte lyssna noga till denna text eller ta emot den som Jesus och apostlarna gjorde utan att betrakta den som en historiskt grundad berättelse. Låt mig säga att Jonaberättelsen eller dess historicitet är inte det första jag tänker på när jag vaknar en måndagsmorgon. Men när frågan om den är fakta eller fiktion ställs så måste jag ta ställning och plötsligt blir frågan viktig. Det är så de flesta läroställningstagandena i kyrkan historia har kommit till.

Greger betonar flera gånger att evangelikala exegeter är på väg bort ifrån traditionella positioner i frågor som Jonaboken, Daniel och Jesaja och välkomnar den utvecklingen. Här skulle det vara bra med ett glasklart besked: vad är det man lämnar och vart går man i detta fall? Är det att Jesaja har tre författare, att Daniel dateras efter 165 och att Jonaberättelsen inte är historisk utan fiktiv?

För det är ju inga problem om Greger menar att Höga Visan är ohistorisk eller en viss vision i Hezekiel som inte har historiska anspråk. Men det är mer besvärligt med Jonaberättelsen. Jona presenteras som en historisk individ, omnämns på samma sätt i 2 Kon 14:25 placeras i en släkt, placeras på kartan. Nineve lär enligt externa källor ha varit en stad i kris vid tidpunkten och har en kung enligt Jona bok (jag är medveten om argument både för och emot det senare). Det finns egentligen inget i berättelsen som gör att man leds att tro att det är mer fiktion än den om Sisera och Barak. Bara att det är mer spektakulärt med en fisk som sväljer en människa, spottar upp henne et cetera. Barakstoryn är lika mirakulös, men innehåller kanske inte sådant som verkar ”störande och irrelevant” med Gregers ordval: ”De frågorna är, om min intuition är korrekt, inte nödvändiga för att vi ska tillgodogöra oss Jona bok som ett ”yttrande” på ett sätt som svarar mot det vi uppfattar som textens ärende. Tvärtom kan de uppfattas som störande och irrelevanta. Man kan t o m hävda att ett fokus på dessa frågor kommer att placera Jonaboken i en ny kontext och ge boken en ny funktion och ett nytt fokus som inte överensstämmer med det som jag uppfattar som bokens ärende.” Greger menar t o m att fokus på fisk mm kan ”placera Jonaboken i en ny kontext och ge den en ny funktion som inte överensstämmer med … bokens ärende”. Här håller jag inte med. Man kan inte bortse från den dominerande berättelsen, som handlar om Jona, hans olydnad och hans slutligen slutförda uppdrag. Och jag (uppdaterar detta några dagar efter samtalet) frågar fortfarande vad det är för problem med att det skulle uppfattas som störande och irrelevant?

Min poäng är också att sökandet efter relevans medför farliga fallgropar.

Textens ärende

Textens ärende är enligt honom att Gud vill visa Jona att han inte har skäl att vara arg. Jag kan inte se att detta är en nödvändig tolkning. Men hur vet vi det? Är det inte en psykologiserande tolkare som söker en hållning, en attityd, en fråga med generell räckvidd, just för att det är detta som kan upplevas som relevant för en modern människa? ”Du har inte skäl att vara arg”. Genom att lösgöra Jona från det historiska kan man göra honom till exponent för något allmänmänskligt. Något relevant. Men är det inte den Treenige Guden som avgör vad som är relevant?

Men vad är textens ärende? Först: berättelsen placeras i konkret historia, det finns inga tydliga markörer för en annan förståelse. För det andra: det berättaren gör är att etsa fast denna ytterst sensationella berättelse i varje läsare som möter den. Kanske ska man istället söka ärendet just i berättelsen: den olydige profeten som till slut lyder och blir till stor välsignelse. I min enkla läsning framträder det mycket starkare än en allmänmänsklig princip.

Jag uppfattar dock Gregers strategi som att med hans egna ord vilja lyfta bort störande element och söka omfokusera berättelsen till att handla om en relevant allmänmänsklig princip. Jesus visar dock oss den yttersta relevansen av berättelsen: att förebilda uppståndelsen.

Exodus och Abraham

Jag skulle slutligen vilja ta upp Exodusberättelsen, hela det mäktiga skeende där Gud räddar sitt folk ut ur Egypten. Vi har ett omfattande narrativ, en bra bit av boken Exodus, och vi har även psaltarpsalmer som i poetisk form återberättar vad Gud gjorde när han räddade sitt folk. Detta är strängt taget det judiska folket främsta identitetsskapande händelse och det hör också till den kristna grundberättelsen.

En annan grundberättelse med samma räckvidd är Abrahamsberättelsen, från kallelsen till bindandet av Isak till hans död.

Hur skulle Greger applicera sin fakta- contra fiktionsanalys på dessa berättelser?

photo credit: <a href=”http://www.flickr.com/photos/tomasz_tuszko/71222955/”>Tomasz1950</a> via <a href=”http://photopin.com”>photopin</a> <a href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.0/”>cc</a>