Men det började inte med Wannseekonferensen, som ägde rum för nästan på dagen 70 år sedan. Antisemitismen har djupa och delvis förblivande rötter, och jag ska nämna några för att vi ska kunna se dem och motverka deras inflytande.

Den första är kristen antisemitism – som kristna måste vi börja med oss själva. Jesus sa att ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) och Paulus näpser högmodiga hednakristna med att de inte haft någon Messias utan Israel, men snart blir kristendomen inte bara kritisk till judisk tro utan börjar forma en kristen antisemitism. Kyrkofadern Melito av Sardes säger att ”Gud har dödats genom en israelitisk hand” och det är ett av de första bevisen på den felaktiga tanken att judarna dödade Jesus. Faktum är att det troligen var italienare som höll i hammaren, men det har inte resulterat i någon anti-italienism. I det katolska Europa under medeltiden växte detta till förföljelser av judar på långfredagen och anklagelser om att judar dödar kristna barn och blandar blodet i mazzabrödet vid Pesach. Luther står i samma tradition och skriver den vidriga skriften ”Om judarna och deras lögner” – och faktum är att han hade en antijudisk hållning under hela sin gärning. Luther ropar: ”Bränn deras synagogor”. Och så gjorde man. I tyska Lutherstadt Erfurt på Kristallnatten 1938 ringde man till brandkåren i förskott – man ville skydda den omgivande bebyggelsen när man satte eld på den imponerande synagoga som judarna hade byggt. En rot till antisemitismen är denna långa tradition av lögner mot judar och judendom som kom att legitimera Förintelsen i de breda lagren av europeiska män och kvinnor.

Den andra roten är de irrationella fördomarna. Antisemitismen började inte med kristendomen utan fanns i den antika kulturen. Och genom historien har irrationella fördomar förföljt judarna. Man talar om penningjudar, judar som förgiftar brunnar, om judars dubbelmoral, och om hur judarna styr världen genom en gigantisk konspiration. Dessa fördomar lever, t ex i Aftonbladets skröna härom året om hur judar handlat med organ från dödade palestiniers kroppar. Det handlade om pengar, det handlade om blod, det var ett världsvitt nätverk bakom. Alla dessa fördomar är irrationella och känslomässiga; de förekommer inom vitt skilda kulturer och sammanhang, och kan förena människor med väldigt olika tro och kultur.

Den tredje roten kanske förvånar: en upplysningens antisemitism, att människor som hyllar upplysning och tolerans kan ha djupa fördomar om judar, och också kräva att de assimileras. Vi möter det i upplysningens Europa från 1700-talet, där man förespråkar tolerans just mot judar, men praktiken oftast blev en annan. Den nationalliberale Rudolf von Gneist i slutet av 1800-talet sa i ett tal: ”Först när judarna ger upp sin egenart kommer de till fullo att emanciperas”. I det Tyskland som var på väg mot Förintelsen var just detta att judarna bevarar sin egenart och sticker ut ett störande faktum och många judar gjorde av självbevarelsedrift allt för att sudda ut det som inte passade in. Samma intoleranta tolerans möter judar idag när man vill hålla fast vid sin uråldriga och för en jude nödvändiga föreskrift att omskära gossebarnen. Med rationella argument kan debattörer som är toleranta i de flesta andra avseenden kräva samma sak: judarna ska anpassa sig till modern svensk standard, annars kan de inte tolereras.

Den fjärde roten kallas i forskningen den nya antisemitismen, och den har vuxit i både Europa och Sverige. Som Henrik Bachner har visat kan denna återuppliva sådana stereotyper som tidigare använts mot judar och nu säga samma sak om Israel. Antisemitismen har blivit en antisionism. Sverige, särskilt Malmö, har uppmärksammats internationellt för en ökning av antisemitiska hatbrott, och både ledande professorer och politiker säger att judarna måste ta ställning mot Israel för att slippa dessa antisemitiska yttringar. Att kritisera judar är inte politiskt korrekt, men att kritisera Israel är det. Och hat förlöses mot varje jude för sådant som man, ofta överdrivet i media, skyller Israel för. För tredje man blir situationen svår. I Malmö hotades tonåringen Jacob av två kamrater från Mellanöstern som sa att han skulle ”halalslaktas”. Endast häromdagen florerade en bild på Facebook där man sprayat grova antisemitiska slagord mitt i Bredängs centrum.

När vi därför firar denna minneskväll för Förintelsens offer kan vi inte bara blicka bakåt, men också se hur, i det upplysta, kristna eller postkristna, numera multikulturella Europa, sådana signaler hörs och sådana tecken syns som en gång ledde fram till Förintelsen. Den kristna kyrkan måste hålla fast vid Jesu ord som gör oss tacksamma mot det judiska folket: ”Frälsningen kommer från judarna”. Den kristna kyrkan måste vara en trofast vän till det judiska folket och stå på deras sida i en situation av ökande antisemitism och växande hot mot staten Israel, det judiska hemland som både är en evig arvedel och en historisk nödvändighet. Och tillsammans måste vi arbeta för att Sverige, Europa och världen blir trygga för varje judisk man, varje judisk kvinna och varje judisk pojke eller flicka. Och samtidigt säga kaddisch för alla dem som dödades i läger som Auschwitz, Buchenwald, Maidanek och Treblinka.

Tal på Livets Ords Minneskväll för Förintelsens offer  2012-01-25 i Uppsala

utgjut din Ande över hela din Kyrka.

Ge oss en ny vision av din härlighet,

en ny upplevelse av din makt,

en ny trohet mot ditt Ord,

en ny hängivenhet i din tjänst

så att genom vårt förnyade vittnesbörd ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat

genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.

(arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse)

Tack, Per för Ditt förtydligande!
Min lilla blogg är bara några föreläsningsanteckningar, och jag kunde ha kompletterat med det Du skriver. Det som praktiseras i Katolska kyrkan som konfirmation har sin parallell i myron- eller krismasmörjelsen i andra traditioner. Poängen är att andemeddelsen inte bara sker i dopet i den Treenige Gudens namn, utan också separat. Detta har luthersk kristendom ofta inte fått tag på pga konfirmations karaktär av endast katekesskola (se dock nedan om bönen vid svensk luthersk konfirmation). Konfirmation är egentligen inte alls att den troende bekräftar sitt dop, utan att Guds Ande bekräftar att den troende är Guds barn genom Andens gåva, se mitt förra inlägg och också Rom 8 – Andens kapitel!!

I mitt eget fall har det Du säger sin speciella historia. När jag i början av 1980-talet ”drabbades” av Andens dop/Andens gåva var en grundläggande fråga som oroade mig som en mycket allmänkyrkligt orienterad kristen och präst: finns denna erfarenhet i Bibeln och i kyrkans liv genom historien?

Jag anade att det hade med med ursprunget till konfirmationen att göra gick och konsulterade böcker i min egen bokhylla (jag minns detta som omvälvande timmar i mitt arbetsrum i prästgården i Åker). Jag hade den katolska bönboken Oremus som innehåller konfirmationsritualet, och även två små redogörelser jag hade från koptisk och (tror jag) syrisk kristendom (minns ej detaljerna): och Heureka!! här finns andemeddelelsen i kyrkans erfarenhet, bevarade i de liturgiska former som är parallella. Västkyrkans konfirmation, lutherdomens bön med handpåläggning ”Guds gode Ande lede dig på alla dina vägar” (fortfarande, men annorlunda formulerat i Svenska kyrkans nuvarande ritual – det är den egentliga konfirmationen!), östkyrkans myrra- eller krismasmörjelse har rester av Apg 8. Grunden är det som sägs i Apg 2:38 och Apg 8 (se t ex här om syrisk myronsmörjelse och texterna från Apg, här om rysk ortodox krismasmörjelse, också med referens till Apg 8, samt andra texter, vilket Per J nämner) med sekvensen Omvändelse/dop > andemeddelelse manifestad i Andens gåvor.

Att detta sedan har blivit formaliserat i liturgin är inget jag är ledsen för – det är bättre än att det inte hade funnits! Det finns alltså i de gamla stora kyrkorna teologiskt/liturgiskt utrymme för en andemeddelelse som är något utöver själva dopet. Jag frestas att säga: Halleluja! Nu är det bara att be att detta kan vitaliseras, dels kring konfirmation där Andens påtagliga närvaro kan både undervisas och förlösas, dels i en medvetenhet om att vi ska ständigt låta oss uppfyllas av Ande (Ef 5:18–21)!

I pingstkarismatiska sammanhang får vi se till att detta är ständigt praktiserad verklighet och att den bär den avsedda frukten: Andens frukt och Andens gåvor i funktion.

Confirmation–the Baptism of the Holy Spirit

Baptism of the Holy Spirit was early established as a necessary step in early Christianity. Later this became so-called confirmation, in the Orthodox Church ‘chrismation’. Already in early Christianity anointing with oil was used, and is so in many of the old churches. As noted, in early Christianity the combination baptism, Eucharist and ‘confirmation’ belonged together.

What is ‘confirmation’? In Lutheran tradition it has become a course in the Christian faith, finished through a solemn service. But the background is thoroughly ‘charismatic’: Acts 8:14–17

Now when the apostles at Jerusalem heard that Samaria had received the word of God, they sent to them Peter and John, who came down and prayed for them that they might receive the Holy Spirit; for it had not yet fallen on any of them, but they had only been baptized in the name of the Lord Jesus. Then they laid their hands on them and they received the Holy Spirit.

This text is the background for what later was called confirmation:

• The apostles themselves came ‘down’ (since Jerusalem is always regarded ‘up’)
• They laid hands on the converts
• They received the Holy Spirit

What is the point with saying this?

• This was so important that the apostles themselves came to pray!
• The baptism in water was not considered enough: each believer needed to be baptised in the Holy Spirit
• This is evidence that conversion/baptism is one thing and the gift of the Spirit another thing
• In the oldest churches there are rituals, which preserve this doubleness: receiving Jesus/baptism and being filled with the Holy Spirit. Acts 8:14–17 is read even at a Roman-Catholic confirmation!

In Lutheranism this has been lost due to a concentration on the learning aspect. But originally this has nothing with learning to do.

Other ways of describing this is the ‘down-payment’, arrabōn, and the seal, sfragis, of the Holy Spirit, who is a foretaste of the life in heaven:

2 Cor 1:22 and has both anointed us and marked us with his seal, giving us as pledge the Spirit in our hearts.

2 Cor 5:5 It is God who designed us for this very purpose, and he has given us the Spirit as a pledge.

Eph 1:13–14 In him you also, who have heard the word of truth, the gospel of your salvation, and have believed in him, were sealed with the promised Holy Spirit, who is the pledge of our inheritance, for the freedom of the people whom God has taken for his own, for the praise of his glory

Hebrews is talking about: “the teaching about baptisms and the laying-on of hands, about the resurrection of the dead and eternal judgement (Heb 6:2),” probably about baptism in water, baptism in the Holy Spirit, the only two that are clearly spoken of in early Christianity.

The gift of the Holy Spirit as a separate gift is a necessary part of Apostolic Christianity and just as churches observe baptism, they should consider how they do to convey the Holy Spirit into the life of every convert.

This is before all the philosophically oriented fights of the Reformation. As always, this genial Church father takes us deep in the meaning of the things of God. The closest biblical parallel is John 6.

På förekommen anledning vill jag bara berätta vad denna blogg är och inte är och därmed förklara varför jag inte publicerar annat än det jag upplever som relevant:

• denna blogg är min högst privata och jag använder den för sådant som jag tycker är roligt och intressant
• därför känner jag min oförhindrad att låta bli att publicera inlägg som antingen är trista  i tonen, eller som tar upp debatter som jag inte tycker känns viktiga för mig nu. Vem som helst har ju möjlighet att ha en egen blogg och där driva sina frågor.
• denna blogg är heller inget språkrör för Livets Ord. Vill man följa bloggare för att diskutera densamma är ju ulfekman.nu utmärkt.

Den som vill kommentera måste ange fungerande epostadress.

Hjärtligt välkomna att fortsätta läsa och att kommentera!

Anders

Redan detta att kristna manifesterar enhet på det här sättet är bra. Berit Simonsson var praktisk: tänk på var Du har Din bibel och var Di siter och ber där hemma – nu ber vi den Helige Ande komma över den platsen! Bra. Det är där det börjar.